Vid slutet av 1800-talet förde främst norska nybyggare med sig traditioner, seder och bruk, inte minst sagor och myter. 1200-talet var det sekel som isländsk litteratur blommade som mest, med unika så kallade “islänningasagor” (släkt- och ättesagor) som främsta genre. Några av de mest kända är ”Egill Skalla-Grímssons saga”, ”Eyrbyggja saga” och ”Laxdœla saga”.
1300-talet bjöd främst på olika sammanställningar och antologier av främst äldre texter, varav handskrifter ”Möðruvallabók” är en av de mest kända. Större delen av 1550-talet ägnades åt en gedigen litterär uppgift, nämligen översättning av Nya Testamentet.
1800-talet bjöd på romantiska strömningar, samt tidstypiska frihetsrörelser som började bre ut sig inom politisken. Kampen för isländsk oberoende var märkbart påtaglig och 1944 kunde Island utopa sig som republik, vilket tillsammans med krigets slut innebar nya och många fler internationella kontakter och influenser.
Att NATO:s närvaro flera år efter självständighetsförklaringen ledde till stor frustration märks inte minst i den isländska litteraturen och musiken från denna tid. Så småningom växte en nationell rörelse fram, styrd från Köpenhamn under ledning av Jón Sigurðsson som var politiker, historiker och språkforskare under 1800-talet. Hit anslöt sig många isländska studenter, vilket gjorde att man fick allt lättare att ställa krav för självständighet på Island. I synnerhet efter det att Danmark utropats som självständigt 1848.