Island är sannolikt en av de senast befolkade platserna på jorden. Ön har troligen inte haft några bofasta invånare tidigare än vid mitten på 800-talet.
Islandshästen
De första bosättarna hade med sig boskap och hästar till ön. Islandshästens närmaste släktingar finns både i Norge och på de brittiska öarna, men häststammen på Island har hållits ren från inblandning av andra hästraser i minst 1000 år. Redan år 982 beslutade Alltinget att inga nya hästar fick införas till ön. Idag finns det cirka 80000 Islandshästar på ön och omkring 100000 i resten av världen, inte minst i Sverige. Här kan du hitta allt för dig med islandshäst.
Upptäckt och kolonisering
Två, i många avseenden samstämmiga, redogörelser för Islands kolonisering föreligger från högmedeltiden. Det är dels Íslendingabók, skriven på 1130-talet av prästen Ari Þorgilsson, och dels Landnámabók som troligen färdigställdes i början av 1200-talet. Med källor som har skapats så pass nära i tid och rum finns möjligheten att den ena källan baserar sina uppgifter på den andra. Båda böckerna redovisar berättelser som troligtvis har traderats muntligt under ett par sekel på Island innan de skrevs ned.
Båda böckerna berättar att det fanns en religiös grupp på Island redan innan norska vikingar kom dit. Denna grupp skulle härstamma från Hebriderna och Skottland. Den ena källan uppger att dessa munkar redan hade lämnat ön när nordborna anlände och den andra källan skriver att munkarna flyttade då norrmännen anlände eftersom de kände till deras hedniska och våldsamma leverne. Källorna omtalar att de första norska bosättarna hittade lämningar i form av klockor, skrifter och kors på södra Island, men arkeologiska undersökningar har inte kunnat bekräfta att det funnits en bosättning med munkar.
Någon gång mellan år 830 och 860 ska norrmannen Naddoddr ha upptäckt Island då han drev ur kurs på väg till Färöarna. Naddoddr landade på öns östra sida och klättrade upp på ett berg för att se sig omkring. Då han inte kunde upptäcka någon rök antog han att platsen var obebodd och lämnade snart Island, som han kallade Snöland.
Omkring år 860 anlände svensken Gardarr Svavarsson till sydöstra Island dit han blivit förd av en storm. Svavarsson byggde ett hus vid Húsavik och var den förste att stanna på Island över vintern. Han seglade dessutom runt hela Island och kunde därmed säkert säga att det var en ö.
Några år senare anlände Flóki Vilgerdarson, som var den förste som for till Island med avsikt. Han stannade längre än Svavarsson och var den som började kalla landet för Island eftersom han blev infryst i viken och inte kunde komma ut. När han kom tillbaks till Norge hade han inget gott att säga om ön, men två av hans följeslagare berättade om ett resursrikt, obebott land vilket kom att locka fler norrmän dit.
Runt år 870 begav sig norrmannen Ingólfur Arnarson till Island tillsammans med släkt, trälar, husdjur och förråd. Arnarson och hans fosterbror, Hjörleifur, reste till ön med avsikt att kolonisera den. Runt 874 grundlade Arnarson en bosättning vid det som idag är Reykjavik. Strax efter anlände allt fler norrmän och efter 60 år var hela Island koloniserat.
