Tankar om IslänningasagorAptitväckare för nya läsare

 

 

Heimir Pálsson: Tankar om islänningasagor

 

Tanke 8 -
Ortnamn och sagor

 

 

I den lilla boken Islänningasagor, händelser, platser och bilder (2015) ville man inte minst visa hur nära knutna sagorna är till landet, hur närmast varje trakt kring hela landet har sin egen släktsaga en bautasten över den forna tiden. Och samtidigt kan vi ana hur stor hjälp för memorerandet av sagorna berättarna hade i själva landet och ortnamnen. Men det säger sig självt att inte alla islänningasagor är lika väl lyckade. De har uppenbarligen inte heller varit lika populära på platsen genom tiderna. I vissa sagor, t.ex. Egils saga eller Njáls saga kan vi hitta nästan varje omtalad plats på nutidskartan, ortnamnen är de samma. I andra sagor kan det vara mycket svårare. Det är dessutom uppenbart att sambandet mellan saga och ortnamn inte alltid är enkelt.

I en mycket rolig och inspirerande artikel visade den norske professorn Anne Holtsmark att närmast alla följeslagare med Skalla-Grím Kveldúlfsson till kung Harald hårfagre kunde läsas ut ur ortnamn i Borgarfjörð senare, d.v.s. efter att Skalla-Grím bosatte sig där. Förklaringarna kan vara vilken som helst av två: a) Platserna fick sina namn efter Skalla-Gríms följeslagare, som flyttade med honom till Island och blev bönder där eller b) Det var en författare i Borgarfjörð som skapade persongalleriet utifrån ortnamn han kände, de flesta är faktiskt rätt naturbundna.

Ett praktexempel har vi i sagan om folket på Kjalarnes, där vi kan läsa om den mäktiga kvinnan Esja, som bodde på Esjuberg, och därför heter fjället, som Reykjavíkborna har för ögonen varje dag, Esja. De flesta tror nog idag som etymologen Ásgeir Blöndal Magnússon att det närmast är tvärtom: Esja kan vara besläktat med svenskans ässja som i västnordiska användes inte bara om ässjan utan också om en bergart som passade bra för eldstaden. Därför gårdsnamnet Esjuberg och senare den mäktiga kvinnan Esja.

Men det händer också att nyutgåvor av sagorna friskar upp minnet. Det har för exempel tyckts egendomligt att mycket få av ortnamnen i Svarfdalingarnas saga kan identifieras. Men redaktören för sagan i serien Íslenzk fornrit (1946) berättade för mig att bönderna i Svarfaðardal hade utpekat ett antal ortnamn för honom som tydligen hade återuppstått efter att den folkliga utgåvan av sagan kom år 1924.

Detta har faktiskt roliga motsvarigheter i Sverige. Vi kan börja med året 1664. Just det året kom på tryck i parallelltexter på isländska och svenska den första isländska medeltida sagan som gavs ut, forntidssagan om kungarna Götrek och Rolf Götreksson. Det var inte en islänningasaga utan en berättelse om tiden före Islands kolonisering. Jonas Rugman hade haft handskriften med sig från Island och nu kom den på tryck i en parallellutgåva med såväl svensk som isländsk text. Det hände i Uppsala och det var professorerna Verelius och Schefferus som stod som redaktörer och översättare, men i en kommentar nämns den förste isländske studenten i Uppsala, Juvenis Jonas Rugman Islandus, som faktiskt, om inte översatt Götreks och Rolfs saga, så lärt översättaren isländska. I det första kapitlet i Götreks sagan får vi stifta bekantskap med kungen Göte, som regerade över Västra-Götaland. Han övernattar hos en mycket egendomlig familj. Det är dottern i familjen, Snotra, som berättar för honom om familjen och platsen:

Här ligger och vid vår by en skogsbacke, som heter Gillinghammar, och därhos en klippa, som vi kallom Ättstapel. Hon [klippan] är så hög och brant ovan, att ingen behåller livet som där far utför. Och heter hon därför Ättstapul att vi där ödom och minskom vår släckt, när något sällsamt vidunder tillber, och dö våra föräldrar där utan sjukdom och fara till Odens, och torfom vi ej hava någon tyngsel och besvär utav våra föräldrar. (1664, 7–8).
ättstapul eller -stapel?

Här och så presenterades alltså det som så småningom fick heta ättestupan. Lars Lönnroth skrev i Svensk litteraturhistoria:

Det var en forntidsmyt som slog an! Snart ’upptäckte’ nitiska präster och amatörforskare nya ättestupor på alla möjliga platser i Sverige, och diktarna frossade i skräckromantiska berättelser om hjältar som kastat sig utanför sådana stup; ... Först på 1900-talet avfördes ättestupan ur de vetenskapliga handböckerna, men i folkfantasin och hembygdsföreningarna lever den ännu kvar. (1987, 252).

I 300 år kunde islänningarna skratta åt folk som tog sådana skepparhistorier på allvar. På Island hade folk förmodligen alltid tänkt det där som en svenskvits!

Men detta var inte det enda. I Svenskt ortnamnslexikon kan vi läsa att det första ledet i ånamnet Fyrisån går tillbaka på ett fornsvenskt *føre ’sank slåtteräng, översvämningsområde’ och så fortsätter det:

Svenska ortnamn med detta *føre missuppfattades i den isländska traditionen och fick sitt ø utbytt mot y. När den fornisländska litteraturen började översättas på 1600-talet blev namnformer som Fyrisån och Fyrisvallarna kända. Olof Rudbeck d.ä. använder i Atland och Manheim (1670-talet) namnformerna Fyringsåån, Fyreaa, Fyris å och Fvringsa.

Hör och häpna: I handskriften DG 11 som kom till Upsala kring 1660 står det att Rolf krake ”kom skipum sínum í ána Fyri”. För den som bor på Fyrisåns brink är det underbart att kunna titta ut genom fönstret och säga: Hej, lilla skrivfel, jag tycker om dig.

 

 

 

 

 

Kommentarer eller frågor på artikel ?

 

 

 

NY BOK

 
"Resehandbok till sagornas värld"
 

Boken Islänningasagor: Händelser, platser och bilder tar oss med på en resa runt hela Island till sagornas värld.

I 29 avsnitt introducerar boken olika platser och personer knutna till sagorna.
 

 

 

 
img Islänningasagor: Händelser, platser och bilder

 

Denna inloggning är bara för medlemmar med rättigheter som front-end administrator.

Inloggning backend för administrator och webmaster

Inloggning administrator här