Tankar om IslänningasagorAptitväckare för nya läsare

 

 

Heimir Pálsson: Tankar om islänningasagor

 

Tanke 7 -
De gamla

 

 

Stridslystna kämpar blir som regel inte gamla i islänningasagorna, varken Gísli eller Grettir, Gunnlaug eller Hrafn, Gunnar eller Skarphéðinn; och även de mera fredälskande, som Kjartan i Laxdalingarnas saga och Höskuld Þráinsson i Njáls saga, dör unga. Mycket intressanta undantag finns ändå.

När Verelius och Jonas Rugman översatte Rolfs saga och Gautreks saga år 1664, använde de först ordet sjöröfare om det originaltexten kallade víkingr, men introducerade nybildningen viking som så småningom blev det korrekta ordet. Två vikingar som också var mycket intressanta diktare blev riktigt gamla, nämligen Egil Skallagrímsson och Víga-Glúm (Glúm Eyjólfsson). Egil var kanske större slagskämpe, fast huvudsakligen i utlandet, hade få väpnade konflikter med grannarna i Borgarfjörð, medan Víga-Glúm hade skaffat sig beröm och träning utlandet, men blev en mycket stridslysten man på Island.

img Egil Skalla-GrímssonForskningen, som inte minst bygger på svensken Wieselgren och bekräftas av Egil Skalla-Grímssons sagas ord, räknar med att Egil blev född kring 910 och dog kort efter 990, fyllde med andra ord åtminstone 80 år, vilket bara kan betraktas som i genomsnitt imponerande på 900-talet, för inte att tala om när det gäller en häftig viking. Men åldern tog sitt pris. Egil blev blind, impotent (han klagade över det i en strof!), frusen av sig och ostadig, ”det är inte lätt att styra benen nu när jag inget ser och blindheten gör mig hjälplös” är hans egna ord. (Islänningasagorna 2014 I, 149). Men även som blind drömde han om att få alla på Alltinget att slåss om hans pengar, och när han inte fick verkställa den imponerande planen, hittade han på nya hyss. Så låter det i Karl G Johanssons översättning:

En kväll när folket på Mosfell skulle gå till sängs kallade Egil på två trälar som Grím [bonden] ägde, Han bad dem att föra fram hästar. ”Jag vill fara till badet” sade han.
    När Egil var klar gick han ut, och han hade med sig sina båda kistor med silver. Han steg till häst och red över backen och sågs försvinna nedanför tunet.
    På morgonen när folk stod upp såg de Egil vandra runt i den steniga backen öster om gården och leda hästen efter sig. De gick dit och hämtade hem honom. (Islänningasagorna 2014 I, 150).

Vissa läsare tror att vi här sub rosa fått läsa om blodsoffer, där Oden fått trälarnas liv och skatten, medan andra tror att den gamle gnidaren, Egil, ville vara alldeles säker på att ingen hade nytta av hans pengar, och att ingen bland de levande skulle veta var han gömde sin skatt. Litet ironiserande påpekar somliga forskare också att en annan man på ett annat Mosfell får följande berättelse i Åke Ohlmarks översättning av Landnamsboken:

Kettilbjörn var så rik på lösöre att han bjöd sina söner slå tvärbjälken i det gudahov, de lät bygga, av purt silver. Det ville de inte, men då lät han köra upp silvret på fjället efter två oxar med hjälp av sin träl Hake och sin trälkona Bot. De gömde malmen så att ingen kunde hitta den, och sedan dräpte han Hake i Hakaklyften och Bot i Botarklyften. (De isländska sagorna I, 144).

Här gällde det farfarsfar till den första isländska biskopen. Läsarna kan välja mellan sanning och mindre historisk sanning.

Víga-Glúm var blind som Egil, och lika blodtörstig. Sina ärkefiender Guðmund den mäktige och hans broder, Einar från Þverá, bjöd han hem. Och i Jan Karlsons översättning kan vi läsa: ”Han sade sig vilja att de nu förliktes helt och fullt, ”ty nu duger jag inget till på grund av åldern, och jag kommer inte att bjuda dem bara på mat.” (Islänningasagorna 2014 II, 399). När det kommer till kritan avstår bröderna, och Glúm säger: ”Det var illa, för jag hade tänkt att om jag gick emot dem skulle jag inte missa båda.” Och för tydlighetens skull får vi veta att ”han hade ett kort svärd draget under sin kappa.” Men så slutar sagan:

Och när kristendomen kom till Island lät Glúm döpa sig och levde därefter i tre år, och han konfirmerades på dödsbädden av biskop Kol och dog i sina vita kläder.” (Islänningasagorna 2014 II, 399).

Enligt forskningen har Glúm blivit omkring 75 år gammal.

En tredje stridskämpen i sin ålderdom, Hólmgöngu-Bersi, nämnde jag i tanken om barnen.

Döda kämpars ben kan vara en mycket viktig vittnesbörd, rentav ett järtecken:

När den kyrka som Grím låtit bygga på Hrísbrú revs och en ny restes på Mosfell visade sig ett järtecken när man grävde på kyrkogården. Där altaret stått fann man människoben. De var mycket större än andra människors ben. Man anser sig förstå av gammalt folks berättelser att det måste ha varit Egils ben.
    Skafti Þórarinsson som var en klok man var vid den tiden präst där. Han lyfte upp Egils skalle och satte den på kyrkogårdsmuren. Skallen var förunderligt stor och den var otroligt tung. Skallen var skrovlig på utsidan som ett snäckskal. Skafti ville prova hur tjock skallen var. Han tog en rejäl handyxa och lyfte den med båda händerna och slog yxryggen i skallen för att spräcka den, men den varken skadades eller sprack, och där han träffade vitnade den. Av detta kan man förstå att den skallen inte har varit lätt att skada med små mäns hugg när den var täckt med både hull och hår. (Islänningasagorna 2014 I, 150).

Och det är inte bara vikingskaldens och helgonens ben som omtalas. Eyrbyggarnas sagas stora namn, Snorri gode, tillhörde också en tungviktare som blev en god kristen; om honom heter det i Mikael Males översättning:

Snorri gode dog på Sælingsdalstunga ett år efter Olav den heliges fall. Han blev gravlagd i den kyrka som han själv hade låtit uppföra. Och när kyrkogården blev uppgträvd fann man hans ben, och de flyttades till den kyrka som nu står där. Guðný Böðvarsdóttir, mor till Sturlas söner, Snorri, Þórð och Sighvat, var med vid detta tillfälle, och hon har berättat att det var benen av en medelstor man, och att de inte var grova. Hon har även berättat att man tog upp benen efter Börk den tjocke, Snorri godes farbror, och att de var omåttligt stora. (Islänningasagorna 2014 V, 213).

Denne medelstore mannen verkar ha varit en av de allra mäktigaste män i sin tid, först omstridd, ”men när Snorri började bli gammal växte hans anseende och han blev mycket omtyckt” står det i sagan.

Kanske var det så att några tyckte dessa gamla män blev litet överskattade. Det kan vi sluta oss till av den mycket ovanliga Sagan om Hávarð från Ísafjörð (övers. Kristjan Hallberg, Islänningasagorna 2014 V, 291–327). Detta är inte en av de mest lovordade islänningasagorna men sannerligen läsvärd, inte minst därför att den burleska humorn kan leda till den ovanliga tanken att man läser en parodi på islänningasagorna, inte minst när det handlar om bilden av de gamla vikingarna.

 

 

 

 

 

Kommentarer eller frågor på artikel ?

 

 

 

NY BOK

 
"Resehandbok till sagornas värld"
 

Boken Islänningasagor: Händelser, platser och bilder tar oss med på en resa runt hela Island till sagornas värld.

I 29 avsnitt introducerar boken olika platser och personer knutna till sagorna.
 

 

 

 
img Islänningasagor: Händelser, platser och bilder

 

Denna inloggning är bara för medlemmar med rättigheter som front-end administrator.

Inloggning backend för administrator och webmaster

Inloggning administrator här