Tankar om IslänningasagorAptitväckare för nya läsare

 

 

Heimir Pálsson: Tankar om islänningasagor

 

Tanke 4 -
Samhället

 

 

De olika personerna i islänningasagorna har ett gemensamt: De levde i ett nu försvunnet samhälle, men eftersom de forna lagarna till en stor del är förvarade och huvudämnet i många sagor just är konflikter som för oss hela vägen till Alþingi, Alltinget, anser vi oss veta ganska mycket om detta samhälle.

Myten kallar Ingólf Arnarson den första landnámsmannen d.v.s. den första som kallade en del av landet sitt, tog det i besittning (att nema land betyder att ta det, ta det i besittning, jfr tyskans nehmen). Enligt källorna ska det ha varit kring år 874. Det spelar kanske ingen större roll (annat än för fester och högtider) om han hette Ingólf eller om det hände i Reykjavík år 874. Alla källor, både skrifter och arkeologiska fynd, tyder på att det inte kan ha varit mycket tidigare och inte heller markant senare som nordiska sjöfarare bestämde sig för att kolonisera landet. Därmed blev ön Island det sista land i Europa som koloniiserades av människor. När man på Island sjunger ”Þú álfu vorrar yngsta land” (’Du, det yngsta land i vår världsdel’) är det inte bara geologiskt sant utan också historiskt. Det kan ha funnits ett antal keltiska eremiter på ön, och det är inte alls uteslutit att man haft någon form av fångstläger särskilt på västkusten, men fast bosättning kan vi inte tala om förrän under 800-talets sista fjärdedel.

Och nu gick det snabbt. De flesta källor är eniga om att det var år 930 som ön hade blivit så pass tätt befolkad att man kom överens om att det behövdes en viss ordning och gjorde ett rätt unikt försök genom att med Alltingets grundande organisera ett samhälle med lagstiftande och dömande makt – men utan en verkställande makt. Det fanns varken polis eller armé. Verkställandet av domar berodde endast på individens och hans hövdings styrka. Ting hade det funnits i det gamla landet (t.ex. Gulating i Norge, Disatinget i Uppsala) men ”allting”, ett ting för hela landet var något nytt. Det är lätt för oss att säga att det var de starkastes samhälle, men det fungerade i bortemot 350 år och tog sig rekordsnabbt och förhållandevis smärtfritt igenom sådana stora händelser som övergångenfrån hedendom till kristendom, en process som i många andra stater kostade blodiga konflikter och tog lång tid.

Alltinget, centrum i detta strukturerade samhälle, var ett utpräglat maskulint fenomen. Bland 39 (eller rentav 48) hövdingar (godar) fanns det ingen kvinna. Staten hade en lönad ämbetsman, lagsagosmannen, om vilken man säger i ordförklaringarna i Islänningasagor, band V: ”Hans uppgift var att framföra lagen på Alltinget och uttolka den. Han ledde Alltingets arbete och var ansvarig för att lagtraditionen fördes vidare.” Detta var med andra ord en nyckelperson. Vi känner namnen på samtliga lagsagomän under hövdingaväldet och bland dem fanns det aldrig en kvinna. En mycket klar ritning visas i Islänningasagorna band V, 422. Av den framgår det tydligt att bönderna, de fria lantbrukarna och därmed gårdsägarna, var ståndspersoner, de som godarna var beroende av (och vice versa). Detta innebar inte att det inte fanns kvinnor på den årliga sammankomsten för Alltinget på Þingvellir. Hövdingarna tog med sina döttrar dit för att introducera dem i high society, inte minst för att skaffa sig lovande svärsöner. Levande bilder av detta får vi i Egils saga och Njáls saga och många andra. Äktenskapet var en mycket viktig del av maktnätet i samhället, och som historikern Auður Magnúsdóttir i Göteborg framhävt: Frillorna var också en maktfaktor som man inte får ignorera.

Men vi får inte heller glömma att räkna med tiden. Alltinget varade i två veckor. Resan till tinget tog ofta ganska lång tid. Om vi får tro Hrafnkel Freysgodes saga tog det 17 dagar att rida från norra Östlandet till Þingvellir, om man tog den vanliga vägen. Dessutom skulle varje gode hålla ett vårting före alltinget, och det tog tid. Det blev alltså kanske en hel månad hövdingarna med följe fick vara hemifrån under en av högsäsongerna, sommarn. Vem var det då som styrde och ställde hemma? Det var männen, gubbarna, som bestämde lagar och skipade rättvisa på Alltinget, men mest av det som beslutades där berörde inte mindre de andra, kvinnorna till exempel som i görligaste mån försökte uppfostra nya generationer och hålla den gamla kulturen levande. Vi kan bara i fantasin återge ett samtal som ägde rum på en hövdingagård när goden kom hem från Alltinget år 1000:

”Nå, hur var det så på tinget?”
”Jo, det var som vanligt, man hade livliga trätor om mandråp och maktmissbruk.”
”Inget nytt, alltså?”
”Jo, förresten, vi bestämde att alla i landet skulle bli kristna!”

Tänk vilken explosion! Med ett beslut skulle man kasta den gamla tron på Oden, Thor, Freja och alla de andra, alla heliga berättelser, myterna, på prosa och vers skulle bli skrönor och skepparhistorier. Och stackarn som hängde på korset, hans mor och helgonen skulle bli medlare mellan människorna och ödet. Och det hade gubbarna bara bestämt!

Inte en enda källa nämner de problem som måste ha uppstått, men ”det som ingen minns det har också hänt“ skriver Kerstin Ekman, och nutidens läsare har full rätt till att använda fantasin. En pekpinne får vi i det faktum att de allra flesta islänningasagorna utspelas i årtionden just före och just efter 1000, många nämner kristendomens införande, men endast ytterst få berättar om händelsen. Ett av undantagen är Njáls saga.

 

 

 

 

 

Kommentarer eller frågor på artikel ?

 

 

 

NY BOK

 
"Resehandbok till sagornas värld"
 

Boken Islänningasagor: Händelser, platser och bilder tar oss med på en resa runt hela Island till sagornas värld.

I 29 avsnitt introducerar boken olika platser och personer knutna till sagorna.
 

 

 

 
img Islänningasagor: Händelser, platser och bilder

 

Denna inloggning är bara för medlemmar med rättigheter som front-end administrator.

Inloggning backend för administrator och webmaster

Inloggning administrator här