Tankar om IslänningasagorAptitväckare för nya läsare

 

 

Heimir Pálsson: Tankar om islänningasagor

 

Tanke 3 -
Sanning eller lögn?

 

 

Mycket vanliga frågor kring islänningasagorna handlar om historicitet. Kan dessa berättelser vara sanna? Ett mycket enkelt och kort svar kan vara Nej! Ett annat, ännu kortare, Ja!

Nästan alla islänningasagor handlar om män och kvinnor som levde på Island kring år 1000 (plus eller minus 50 år). En gammal och mycket försiktig formulering kring Njáls saga är: Det råder ingen tvekan om att det fanns en man som hette Njál Þorgeirsson, han dog i en mordbrand kring år 1010. Det råder heller inte någon tvekan om att det fanns en man vid namn Gunnar Hámundarson, som blev dödad i sitt hem, kanske kring 990. Den ena bodde på Bergþórshvol, den andra på Hlíðarendi. Däremot är det inte alls säkert att de var så nära vänner som Njáls saga gör dem, och i detaljer kan vi knappast lita på berättelsen. Vi vet t.ex. inte huruvida det är sannolikt att Skarphéðin, Njáls son, hämnades för Gunnars dråp. Ännu svårare är det att bekräfta att Njáls och Gunnars hustrur organiserade mandråp som det berättas i sagan.

Vi kanske gör klokast i att läsa somliga av sagorna ungefär som historiska romaner utan att lita på den historiska sanningen. Men när samma historiska personer, som Snorri Þorgrímsson gode eller Guðrún Ósvífursdóttir uppträder i en handfull sagor och vi vet att Snorri var förfader till historikern Snorri Sturluson och Guðrún gamlamor till historikern Ari Þorgilsson, så blir man frestad till att tro att berättelserna kan bygga på en nästan historisk tradition. Fast bara nästan. Man har litet svårt för att tro på Snorris reaktion efter spökeriet på Fróðá, och en nutida läsare har förmodligen vissa problem med att köpa att Guðrún har i drömmen fått hela sin livshistoria demonstrerad i symboler som bara den ovanligt kloke Gest Oddleifsson kunde tyda.

I sådana fall gör läsaren kanske klokast i att säga till den gamla berättaren eller berätterskan: Det är visserligen svårt att tro allt du säger, men helheten är så övertygande att jag väljer att blunda för vissa ganska otroliga detaljer.

Ett mycket vanligt trätoämne är identifierandet av upphovsmännen till de strofer som det finns gott om i en del av sagorna. Frågan är då helt enkelt: Kan vi tro att en strof som blev nerskriven under sent 1200-tal eller till och med under 1300-tal och tillskrivs en diktare som dog kring år 1000 i verkligheten komponerades (i samma skick som de har i handskrifterna) 250–300 år tidigare (än den skrevs)? Det handlar om många strofer: Egil Skallagrímsson tillskrivs i sin saga sålunda ett 50-tal drottkvätt-strofer och ett 70-tal litet mindre komplicerade strofer i de stora dikterna. Om den historiske diktaren Egil dog omkring 990 och hans saga skrev omkring 1240, 250 år senare, och bevarade handskrifter kan dessutom dateras ytterligare 100 år senare, säger förnuftet oss att det är högst osannolikt att stroferna i bevarad form kan vara exakt som Egil komponerade dem, orti (skapade?) är den vanliga verbformen på originalspråket. Men nu får vi ta två saker i betraktning. Den första är att många strofer komponerades i den hos skalderna populära formen dróttkvætt (ordet bör egentligen betyda ’den för hovet passande metriska formen’) och då handlar det om mycket formfast metrik, där både allitteration och assonans (rim) följde strikta regler och man dessutom fick visa långa och korta stavelser stor respekt. Då är det lätt att hävda: Själva formen är så krävande att den muntliga traditionen hade föga möjligheter att ta sig stora friheter. En halvstrof som

Þél höggr stórt fyr stáli
stafnkvígs á veg jafnan
út með éla meitli
andærr jötunn vandar

(där allitterationen visas med fet stil, assonansen med kursiv) kan bara i mycket begränsad grad ändras utan att man fördärvar både rim och reson. Vi kan räkna med att berättare i den muntliga traditionen kunde flera hundratal sådana strofer (8 rader är det normala), och därmed hade de en mycket utvecklad känsla för formen.

En mycket viktig sak var det faktum att en drottkvätt-strof nästan alltid kräver en förklarande berättelse. Strofen kan sålunda jämföras med en bild (t.ex. en gruppbild) som först ger full information när vi får veta vilka som plåtats. En strof förstår vi först till fullo när vi vet vad som hände, vad som beskrivs. Det är sålunda först när vi vet att diktaren befinner sig i storm på havet som vi kan börja tolka hans surrealistiska bild av stormen som en jätte som ändrar havsytan till en fil! Det ena stödde det andra för memorerandet.

Det potentiella, nämligen att man kunde överlevera stroferna oförändrade eller litet korrumperade ger däremot inget svar på huruvida Egil Skallagrímsson är en sannolik diktare för alla de strofer som tillskrivs honom. Det finns mycket seriösa och kompetenta forskare som tror att en författare på 1200-talet kan ha komponerat de allra flesta, medan andra lika seriösa och kompetenta hävdar motsatsen: att det var en viking vid namn Egil som skaldade så bra att man i 6–7 generationer kunde hans strofer och stora dikter i det närmaste ordagrant. För en normal sagoläsare kanske det spelar en minimal roll. Det är bilden av en storslagen diktare och viking som är det viktiga.

Och det blir förstås också läsarens känsla som får avgöra om det är sant eller till och med sannolikt att denna diktare kämpade ensam mot åtta och två gånger mot elva motståndare – som han hävdade i en av sina underbara strofer!

 

 

 

 

 

Kommentarer eller frågor på artikel ?

 

 

 

NY BOK

 
"Resehandbok till sagornas värld"
 

Boken Islänningasagor: Händelser, platser och bilder tar oss med på en resa runt hela Island till sagornas värld.

I 29 avsnitt introducerar boken olika platser och personer knutna till sagorna.
 

 

 

 
img Islänningasagor: Händelser, platser och bilder

 

Denna inloggning är bara för medlemmar med rättigheter som front-end administrator.

Inloggning backend för administrator och webmaster

Inloggning administrator här