Tankar om IslänningasagorAptitväckare för nya läsare

 

 

Heimir Pálsson: Tankar om islänningasagor

 

Tanke 2 -
Ödet och hjälten

 

 

Njáls saga specialisten Einar Ólafur Sveinsson citerade juristen Ísleifur Einarsson (1800-tal) som sade att ”Skarphéðin och apostlen Paulus, det är mina män!” Det är därmed inte sagt vad han tänkte på. Var det de bådas religiösa omvändning? Saul blev Paulus och Skarphéðinn som dödat Kristusgestalten Höskuld Þráinsson verkar ha blivit en god kristen i döden. Så låter det i Lars Lönnroths översättning:

Han hade lagt sina armar i kors, den högra över den vänstra. De fann två brännmärken på honom, det ena mellan skuldrorna, det andra på bröstet, och båda var brända i kors. Folk menade att han själv hade bränt in dem. Alla tyckte det var bättre än man hade trott att vara tillsammans med den döde Skarphéðin, ty ingen var längre rädd för honom.
(Islänningasagorna 2014 III, 170).

Skarphéðin har alltid varit omstridd. Den norske författaren Hans E. Kinck anklagade Njáls sagas författare för att inte alls ha förstått personen och ha beskrivit honom som en ”grinende idiot”. Hans ständigt återkommande grin har tolkats på olika sätt, men ett verkar alla ha varit eniga om: Han hade ”olycksbådande uppsyn”, var ”en olycksman”. Lyckan heter gæfa, ett substantiv av samma rot som ge och gåva. Lyckan är med andra ord given av högre makter, bestämd av ödet. Alla styrdes av ödet, till och med gudarna, asarna och vanerna, feminina som maskulina. Och ödet bestämdes av nornor i den hedniska tiden, gud den allsmäktige i kristendomen. Skillnaden behövde inte vara så värst stor.

Man kan fundera och har funderat mycket över vad det egentligen innebar att vara en hjälte. Etymologin säger bara en del, men den kan vara rolig. Det svenska ordet hjälte antas vara ett medeltyskt lånord och kanske mest ha syftat på ’stridsman’, för övrigt av samma rot som det västnordiska halr som verkar ha betytt ’man’. Men på västnordiska användes framför allt substantivet hetja som enligt etymologerna är besläktat med verbet hata. Det bör sålunda först ha syftat på ’fienden’, kanske rentav en vittberest krigare, säger etymologen Ásgeir Blöndal Magnússon. Det svenska kämpa som kanske användes mindre i västnordiska, lär ha sitt ursprung i latinets campus, ’fält, kampplats’.

Om vi tar detta i betraktning är det inte konstigt att olika läsare har i olika tider haft mycket varierande åsikter om vem som är att räkna som hjälte, och vem inte. Sålunda kan personer som Gunnar Hámundarson i Njáls saga eller Kjartan Ólafsson i Laxdalingarnas saga i vissa tider ha betraktats som mäktiga och lysande hjältar, i andra tider som platta och ointressanta egoister som aldrig utvecklas till intressanta personer. Varje generation läser med sina glasögon.

Huvudsakligen handlar det alltså om krig och slagsmål. När den udda forskaren och ironikern Jón från Grunnavík skulle beskriva islänningasagorna var det enkelt: ”Bændur flugust á!”, ’Bönder brottades!’ Om termen bonde kanske det kommer att handla senare, nu kan vi koncentrera oss på kampen. Men det riktigt spännande kanske inte var att man slogs utan varför man slogs. Det är klart att det i alla tider handlade mycket om makt men inte minde om hedern och de två orden kanske kan vara en viktig ingångsport i hjältarnas värld.

En god fransk vän förklarade en gång för mig hur han såg skillnaden på de franska riddarsagorna (dessa som började som ett slags hjältedikter på franska) och islänningasagorna. I riddarsagorna, sa han, handlar det alltid om kärlek, för man fick inte avslöja att det var en blodig maktkamp som pågick. I islänningasagorna handlar det alltid om maktkamp, för man vill inte avslöja att det i själva verket handlar om kärlek! Som det ofta gäller om kvickheter ligger det mycket i detta. Man talar inte mycket om kärlek, men i många sagor är det klokt att fråga som fransmännen: Où est la femme? För ofta ligger det ett kärleksäventyr i bakgrunden, ett äventyr som har slutat med att en kämpe eller en ståndsperson ansåg sig ha blivit förnedrad. Och därmed handlar det om hedern. Diktaren och litteraturvetaren Gunnar D Hansson har påpekat att nutidens diskussion om hedersmord kanske kunde lära en del av islänningasagorna.

Viktiga frågor för läsaren blir då: Hur ser jag på de här personerna? Är det hjältar som i en modern roman? Är det krigare som i ett datorspel? Är det statiska personer eller kan jag se hur de utvecklas? Och inte minst: Varför slutar nästan alla islänningasagor illa? Varför är ödet så grymt? – Kanske slutade de inte alls illa för en läsare eller åhörare under 1300-talet: Hjältarna utförde sina mycket tveksamma dåd som hedningar. När de dog var kristendomen i luften och även en grym viking som Glúm Eyjólfsson kunde dö i vita våder. Hans själ kanske blev frälst?

 

 

 

 

 

Kommentarer eller frågor på artikel ?

 

 

 

NY BOK

 
"Resehandbok till sagornas värld"
 

Boken Islänningasagor: Händelser, platser och bilder tar oss med på en resa runt hela Island till sagornas värld.

I 29 avsnitt introducerar boken olika platser och personer knutna till sagorna.
 

 

 

 
img Islänningasagor: Händelser, platser och bilder

 

Denna inloggning är bara för medlemmar med rättigheter som front-end administrator.

Inloggning backend för administrator och webmaster

Inloggning administrator här