Artiklar Mycken läsning på tema Island

 

 

Vi kastade loss i Leith's hamn mot midnatt. I matsalen frågade jag gentlemannen i befälsuniform hur lång tid det skulle ta till Reykjavik. ”Normalt tar det”, sa han och nämnde ett antal timmar som jag inte minns. ”Men den här gången kommer det inte bli normalt!” Jag undrade lagom orolig vad han menade med det. ”Jag har aldrig tidigare sett barometern ligga så lågt som den nu gör!” svarade han. Som en erfaren man måste han ha märkt den oroliga ryckningen i mitt ansikte, så tillrådde han mig att sätta mig vid baren och ”supa mig full” innan jag gick till kojs.

 

islandsresa1Jag kan inte ha varit tillräckligt modig att följa hans råd att berusa mig vettlös eftersom jag vaknade i luften vid nerfallet ifrån kojen till durken. Det var snudd på omöjligt att ligga kvar. I kampen mot havets oräkneliga krafter och oberäkneliga rörelser sattes jag och min kropp i en skoningslös prövning. Ena stunden låg jag tyngdlöst i luften som det kändes i evighet, för att sedan stötta mot kojen platt som om jag hamnat under en ångvält. Hela skrovet skakade när skeppet efter ett djupt fall i luften stötte mot vattenmassan. Det skulle nog kunna ha gått att parera dessa vertikala rörelser om de inte vore sammankopplade med sidorörelser. Alternativen var att kastas ned mot durken till höger eller slängas mot skrovet till vänster i växelvis uppstigande eller nedfallande rörelser i ständigt oförutsedda nya kombinationer. Och till råga på allt med värsta gradens sjösjuka!

 

Det var en oändlig natt ute i det iskalla, kolsvarta ishavet. Den lilla enmanshytten var inklädd med mörk träpanel. I det dunkla mörkret i hytten fanns ett svagt ljus som fick det förgyllda korset på skeppsbibeln, uppställd i sin lilla hylla på motsatta väggen, att ständigt stirra rakt in i mina ögon. Så nära döden hade jag inte känt mig vara tidigare.

 

island

 

islandsresa2Som ung och efter ett antal framgångar ansedd som en lovande arkitekt, uppvuxen i Turkiet, hyste jag en längtansfull känsla för Skandinavien och norden. När omständigheterna 1960 gav mig möjlighet att pröva mig utomlands ville jag genast till upp dit. Jag började min odyssé med att stiga ur tåget i Stockholm. Där sökte jag kontakt med arkitekter, som jag kände till genom tidskrifter, för att bekanta mig närmare med deras arkitektur syn och arbetsmetoder. Jag möttes av alla med kollegial vänlighet, så till den grad att jag blev fast i Stockholm med fullt upp av arbete.

 

Vid nära mitten av november 1969 blev det äntligen ett kort uppehåll i arbetet med ett stort projekt. Då passade jag på att ta en veckas ledighet, som jag sedan flera år inte haft möjlighet till. Den nordligaste Island skulle jag till för att umgås med sjömän och fiskare. Jag hade börjat hysa en del betänkligheter kring det som vi arkitekter då höll på med. Till slut fick jag tag på en båt som skulle göra sin sista tur för säsongen från Köpenhamn till Reykjavik. Dessutom hade jag lyckan att få en egen hytt ombord på MS Gullfoss som nu skulle hem lastad med danska julgranar.

 

island

 

Stormnatten gav jag bara upp. Har ingen uppfattning om hur länge jag hade legat död när städerskan steg in i hytten och såg mig i mitt tillstånd. Hon föreslog att jag skulle gå till matsalen och få lite mat i magen, då det skulle kännas bättre. Klart lydde jag detta och kämpade mig fram till matsalen. Där alla lösa möbler var infästa i golvet med hakar. Att ta sig mellan ett fast bord och en fast karmstol för en gravt sjösjuk man; bara det var en nämnvärd prestation. Men den största prövningen kom med soppskålen. Märkligt att man i livet ständigt konfronteras med nya insikter över orubbliga värderingars förgänglighet. Inte visste jag att den, så som jag alltid uppfattat ljumma, livsbejakande och timida vätskan kunde så monstruöst uppföra sig precis som den stora systern utanför, havet. Vätskan i skålen var omöjlig att få tag i med skeden. Den kom som ett hotfullt vågsvall mot mig, flydde som en ebbström ifrån mig ömsom till höger ömsom till vänster. Jag mådde ännu värre nu och gav upp. Jag kämpade tillbaka till min grav.

 

islandsresa3Så småningom började jag återfå livskrafter och kunde resa mig. Gick upp till däck och beskådade det gråa havet som redan avsevärt lugnat ned sig, ändå kunde det resa upp flera meter höga murar och gräva ner flera meter djupa vallgravar kring skeppet. Det var kallt, grått och eländigt men jag hade återuppstått.

 

Gentlemannen i uniform som jag efter en stund mötte talade om för mig att natten hade varit förskräcklig, som om jag inte redan visste det, och att de hade bara rapporterat position och avvaktat. Vi hade alltså hamnat mitt i den orkan som då på väg österut ställde till med betydande skador på svenska västkusten. (Hörde senare även talas om stormfällda träd i en kyrkogård i Stockholm, om det är sant, med skelettdelar hängande på dess rötter. Om man nu är road av makabra detaljer.)

 

Det var i skymningen som den isländska fastlandsprofilen syntes vid horisonten. En för mig så stark bildupplevelse blev det att den flera år efter resan gjorde sig påmind i mina drömmar. Det mörkt grå och blå havet och himmelen i samma nyanser, sammanvävda utan någon horisontlinje. Det var som en väldig platt väggmålning där fastlandet avtecknade sig med sina fjälltoppar upplysta av en redan bakom horisonten nedsjunken kvällssol, som en tunn glödande röd silhuett; ett fantastiskt broderi med inslag av guld. En oförglömlig bild; starkt suggestiv, drömlik, något besläktad med Arnold Böcklins beryktade målning. Fast i det här fallet föreställande livets ö, inte dödens.

 

Efter någon timmes behaglig flyt på ett lugnt hav gled Gullfoss in och lade sig vid kajen i Reykjavik.

 

island

 

Följande dag efter att ha sovit ut, gick jag till den närmaste resebyrån. Steg in med en självöverskattande utstrålning efter strapatsen ute i havet och framförde för den ensamt sittande yngre expediten att jag, som minsann äntligen hade tagit mig till Island och nu ville att han skulle hjälpa mig att komma till den nordligaste byn. Jag minns så väl hans vänliga, med humor blandade allvarliga blick uppåt genom ögonbrynen rakt mot mig: ”Om du insisterar, sa han självklart hjälper jag dig att komma dit du vill. Men sedan kan jag inte garantera att du kommer tillbaka i den närmaste tiden. Vintern kan när som helst infalla och då sitter du där insnöad så där ett halvt år!” Han rekommenderade mig varmt att istället åka till Vestmannaeyar. Hans till synes klara argument fick mig att gå med på det utan minsta invändning.

 

Jag var i hela min själ begeistrad av att äntligen vara på Island. En kväll på hotellets bar kom jag i konversation med en vänlig herre som var författare. Jag beklagar att jag bara minns några fragment av det samtal vi hade men inte hans namn. Han berörde svårigheterna med att vara författare i ett litet land med sitt internationellt udda språk. Samtalet var för mig initierande till en bättre förståelse av Island. Hans fråga om vem jag var också ledde till ett bättre vetande. När jag svarade att jag förmodligen var den första turist på ön med turkiskt ursprung lät han sig inte imponeras. ”Titta runt”, sa han,”var någonstans i Norden ser du så många pigmenterade människor? De är era avkomlingar!” Jag var förvånad. Jag hade vetat att algeriska flottan då tillhörande Osmanska väldet hade härjat längs Skottlands östkust, men kände inte alls till att de hade varit så långt upp i norden. Jag behöll dock en liten del av min lycka. De var ju algerier, turken i sitt ursprung är en landkrabba. Det krävs ett folk med havsvanor för att genomföra den bedriften. Förresten bedrift och bedrift, vad var deras prestation i jämförelse med min egen, att vara ett hårsmån från att komma simmande. Jag var nog den första turken trots allt!

 

island

 

I Heimaey blev jag omgående bekant med en ingenjör från Skottland eftersom vi båda var enda utbölingar. Han arbetade på ett företag som lade ut dricksvattensledningar mellan Island och Vestmannaeyar. Befolkningen skulle för första gången få dricka förädlat vatten, tänka sig! Han var en trevlig man i något över trettio år som jag, hade varit på Island sedan nära ett halvt år och led av kontaktproblem. Emellanåt, i mer förtroliga samtal, brukade han klaga på svårigheten att, på grund av sitt krävande arbete, få avsätta tid åt att avhjälpa sin akuta brist på närkontakt med kvinnor. I sitt hemland Skottland var kvinnorna mycket mer förstående, hävdade han.

 

Vi brukade träffas i hotellet på kvällarna efter hans arbete. Eftersom jag var en sysslolös turist som bara strosade runt, brukade jag även ombes att gå efter små ärenden åt en och annan som inte hade tid på dagen. Så var det den fredagen som jag tilldelades uppgiften att skaffa sprit till lördagens dans. Den var veckans stora händelse. Jag fick en känsla av att samtalen mellan människor rörde sig i två motsatta riktningar beroende på vilken halva av veckan man befann sig. Från söndag till onsdag pratade man om det som hade hänt lördagen innan och från onsdag till fredag handlade det enbart om förberedelserna inför den annalkande lördagskvällen.

 

Fredagens anvisningar till mig var väldigt noggranna. De angav när jag borde stiga upp, hur dags jag skulle äta lunch för att hinna med diverse beställningar, allra viktigast var inköp av olika sorters sprit. Redan vid middagstid var stämningen i matsalen munter. Provianten var utlistad och beställd och alla var införstådda med vad som skulle göras nästa dag efter arbetet, hur dags vi skulle träffas o.s.v. Plötsligt öppnades svängdörrarna från hallen med en smäll och in sprang en man med ett blekt, förskräckt ansikte med utstickande ögonglober och skrek pipigt: ”Dansen har inställts!” En kort gravlika tystnad och panik utbröt därefter i salen. Alla glada och förväntansfulla ansikten förvandlades till masker med apokalyptiskt uttryck. Den skotske vännen var fullständigt desperat, han började ryckigt röra sig fram och tillbaka ”jag måste, jag måste” utropade han gång på gång, ”jag får prata med dem!”. Dem, det var fiskeflottans kaptener som hade bokat upp danslokalen. Alla var förtvivlade. Från höger och vänster hördes de förslag till motåtgärder. Men tack och lov kom snart ett nytt besked om att dansen för allmänheten skulle hållas i en annan lokal. Det var som någon hade sprutat skum på elden. Alla var totalt utpumpade.

 

island

 

En annan episod hade inträffat några dagar tidigare. Återigen satt vännen från Skottland och jag eftermiddag i matsalen. Det var sent och vi smuttade på våra drinkar. Rätt vad det är slåss samma dörrar från hallen upp och in kommer en lång, välbyggd, mörkhårig och brunögd ung man. Han lägger genast märke till oss, hälsar vänligt och slår sig ned i stolen framför skotten. Han är en well mannered man och talar bra engelska. Det märks att han har försett sig med några glas innan men han är helt klar i huvudet. Han talar om för oss att han jobbar i fiskeflottan och snart skall de ge sig iväg ut till havs i den isiga novemberkylan. Han säger att halva jobbet går ut på att bryta is på båten. De tjänar bra med pengar vid varje fisketur, betalar sin skatt och dricker sedan upp pengarna den vecka de är på land. Därefter frågar han skotten vem han är och vad han gör. Han uttrycker tydligt sin uppskattning över det svar han får, skotten gör en samhällsnyttig och hedersvärd insats för landet därpå vänder han sig till mig som sitter snett över bordet bredvid skotten och frågar vad jag är för en och vad jag gör.

 

En starkt bidragande orsak till att jag sökte mig till Island, utöver min känslomässiga bindning till norden, var att jag var i en utvecklingsfas i mitt yrkesutövande och hade börjat tvivla över den då gällande arkitektur- och människosynen och hoppades att få komma underfund med sakernas tillstånd genom att låta mig degas ihop med andra människor och andra liv utanför dem som var inrutade i mina självrådiga rutiner. Jag sökte på något sätt arkitekturens existentiella självberättigande.

 

islandsresa4- Jag är arkitekt, svarade jag och misstänker att ett viss tvekande i min röst framgick tydligt.
- ”ARKITEKT ?!” utbrast han. ”En arkitekt!”. Hans förakt kunde jag tag på med händerna, det låg på bordet mellan honom och mig. ”Vad har ni arkitekter för drömmar i livet? Är det bara luftslott ni håller på med eller vad?”… Arkitekt minsann!.

 

Därefter riktades hans konversation till ingenjören, då och då kastade han dock ett föraktfullt blick till mig och bara sa - ”Arkitekt!”. Han hade fått in en fullträff, en bulls eye. Och trots drinkarnas inverkan kände jag mig mer och mer som en daggmask djupt under jorden. Situationen med hans trestaviga, spydiga konstaterandena emellanåt med ”arkitekt!”, blev outhärdlig. Till slut kände jag mina ynkliga lungor ta ett sista andetag, och hörde min egen röst säga ”Hör du! skall vi bryta arm?” Detta var min andra utmaning av döden.

 

”JA!” utropade han mycket entusiastiskt. Jag har inte några bestående minnen över det jag kände i den stund vi började ta av våra kavajer. Jag förmodar att jag infann mig i ett mekaniskt tillstånd som kallas självbevarelsedrift. Matsalsgästerna hade redan samlat sig kring oss som gamar, det pågick ett livligt hejande.

 

Efter så många år kan jag inte hävda någonting. Var det min förtvivlade vägran inför döden, alkoholens inverkan eller var det hans subtila finkänslighet efter ha insett att han hade sårat en människa, som blev orsaken till att hans arm vek sig ned, vet jag inte. Det jag starkast minns är hans spontana utrop: ”Broder, du är inte alls så dum för att vara arkitekt!” Vi omfamnade varandra kraftfullt och hade en härlig kväll efteråt.

 

island

Det är lördag, alla männen på hotellet har satt på sina fina skjortor och piffat upp sig. Flaskorna jag köpt i passande storlekar placeras i strategiska fickor så att vid ingången ingen skall lägga märke till dem. Vi två främlingar uppmanas av receptionisten att vara på vår vakt: ”Ungdomar kommer att provocera er för att starta bråk och sätta er på plats” varnar han. ”Visa inte rädsla för dem då får ni stryk!”

 

islandsresa5Danslokalen, en stor samlingssal, ligger vid byns utkant, på en mindre kulle med några trappsteg.. Väl vid ingången märker vi att vår försiktighet med provianten var helt onödig. Både män och kvinnor halsar öppet ur sina egna flaskor. Bord och stolar står längs väggarna. Varningen i hotellet snabbt visade sig vara berättigad. Under dansen blir vi från höger och vänster påhoppade av yngre män med grova utmaningar. Jag tar bara tag i några ynglingars kragar och säger dem att jag inte har lust att dra livet ur dem, eller något liknande. Trots min egen tveksamhet lyckas jag tydligen uppföra mig tillräckligt hotfullt så att vi genast blir vänner. Vi kramar varann och bjuder ur våra flaskor, medan liggande kroppar svischar förbi på golvet i alla riktningar mellan våra ben. Mer dramatiska drabbningar pågår på flera håll.

 

Min skotske vän är mycket aktiv. Vi bara ser en glimt av varandra då och då. I salen är det en vacker kvinna, en grann blondin som genast drar till sig uppmärksamheten. Det märks att alla tuppar i samlingen är väl medvetna om hennes närvaro. När det utropats att dansen är slut och alla måste lämna lokalen, är vi, jag och skotten på väg ut. Nedanför trapporna ser vi den blonda skönheten inringad av en hop av unga män som i en indianring. De tycks bara stå där och resonera. ”Vi ses på hotellet” hör jag min vän hastigt säga och ser honom hurtigt springa ner. Jag ser hela spektaklet uppe från entrén. Med förbluffande beslutsamhet och målmedvetenhet går han rakt fram till indianringen, föser försynt några manskroppar åt sidan och gå rakt fram till kvinnan, böja sig en aning fram mot hennes ena öra. Ett ögonblick senare vandrar båda två igenom ringen och ut mot stan i behaglig promenadtakt. Ringen står häpen kvar en stund och tittar efter dem, hennes blonda hår skimrande i nattens vaga ljus.

 

Med blandade känslor vandrar jag mot hotellet. Jag var helt begeistrad av de intryck jag hade fått av alla de unga människor jag samtalat med i danslokalen. Var och en på var sitt sätt gav starkt uttryck för så starkt livsbejakande, så jordnära livsuppfattningar med så påtagligt avsaknad av tillkrånglande fördomar att jag helt och hållet var imponerad av deras tidigt mogna inblick och insikter i den mänskliga tillvaron. Det var på självaste livet de hade lagt grunden att stå på. Den uppskattning som jag då kände över deras fasta hållning i tillvaron bara förstärktes senare ut av de erfarenheter jag har haft med elever från Island på de arkitektskolor där jag arbetade som lärare. Förnuft före känslor, att göra sig av med antagandena och gå fram till själva grunden för att vinna bekräftelse, dialektikens metod enligt Platon. Dessa människors sätt att förhålla sig till livet borde också gälla för den sanna arkitekturen! Om man rättrådigt gav sig i kast med definitionen av begreppet autentiskt liv, skulle man också komma underfund med dess arkitektur, och bland dessa människor var man väldigt nära att göra det! Jag hade inte kommit till Island förgäves.
Jag njöt varje sekund av min tillvaro på Hemön.

 

Efter en stunds sömn väcktes jag av brutala knackningar på min dörr senare på samma natt. Med viss oro gick jag upp och öppnade dörren försiktigt. Där stod han med en zombie ansikte, blek, trött och uttryckslös. Han stirrade rakt ut i den tumma luften igenom mina ögon och sa: ”Ingenting hände!”
Jag har aldrig sett någon så förkrossad människa. Han var fruktansvärt olycklig och trött min skotske vän. Han kom in och satte sig ned och vi hade ett långt samtal då jag efter min förmåga försökte få honom att komma över bedrövelsen. De hade varit hemma hos henne en bra stund. Det hade visat sig att hon var fru till en kapten i fiskeflottan som för tillfället var till sjöss och hon, med sin fulla rätt bara varit ute för att roa sig. Min vän var dock betryckt av misstanken att hon bara hade lekt med honom. Efter en lång stunds samtal var han lugnare. Vi skildes för att äntligen få sova fram till lunch och träffas i matsalen för att sedan gå till hotellets bar. Det var det enda stället på söndagar där serverades öl för att skölja ned bedrövelsen.

 

Vårt inträde till baren efter lunch blev storartat. När den skotske vännen visade sig i dörröppningen in till baren hördes överväldigande hurra rop ifrån närvarande i baren. De flesta var bekanta ansikten från dansen kvällen innan. De kom glatt fram och gav honom vänliga dunkar i ryggen. Han bjöds på öl från höger och vänster. De såg honom som dagens hjälte efter kvällens prestation. Dessa, hans besegrade men glada rivaler talade om för honom att hela byns ungtuppar hade länge varit efter hennes uppmärksamhet utan att någon lyckats. Hans förutsatta framgång hade kommit till allas lycka. Fiskaren som jag hade sällskap med vid bordet berättade hela tiden mellan glasen hur mycket han älskade sin fru. Jag tvivlade inte en sekund på hans äkta kärlek för sin kvinna och hans stolthet över henne. Inte ens när han insisterade gång på gång att jag skulle följa med honom hem till dem, bara för att se hur vacker hon var och vilka fantastiska bröst hon hade.

 

island

 

”Gör det inte utan följe”, sa hotellreceptionisten. ”Varför?” Kan vara farligt om man inte är van klättrare. Endast under sommaren förekommer turer med guidning.”
Jag hade nämnt för honom min avsikt att vandra upp till en mindre bergsformation till vänster om hamnen som såg ut som en mellanstor kulle. Jag ville fotografera omgivningen uppifrån.
Inte behövde man vara bergsklättrare för att ta sig upp på den åsen, tänkte jag och gav mig iväg med min ansenligt vägande kamerautrustning.
Det var en klar, solig och för tillfället varmare dag, perfekt för fotografering. Mina tidigare försök med att ta bilder utomhus hade varit en ren pina. I den ständigt rådande iskalla blåsten förmådde jag ställa in exponeringen endast för en bild i taget. Emellanåt tog det lång tid att blåsa liv i fingrarna. Den dagen kunde jag bara inte missa chansen att ta bilder ovanifrån på landskapet, på byn och dess storslagna hamninlopp i det öppna havet.

 

islandsresa6Vandringen uppåt visade inga större svårigheter i början. Knappt en tredjedel av höjden började dock hända märkliga saker. Det började med en svag oroskänsla, en svag rädsla för att trilla utför backen. Lite högre upp upptäckte jag att oron eller snarare rädslan hade vunnit över min förmåga att stå upprätt. Min kropp mer och mer sökte närhet till marken. Ännu några meter upp såg jag ut som en skräckslagen kattunge på trädets övre grenar, eller snarare som en tillplattad spindel på mark, liggande på rygg! Jag var oförmögen ens lyfta på huvudet för att komma underfund med situationen, mitt läge i förhållande till kullens bas. Så fort jag gjorde det fick jag känslan av att vara på väg att ramla utför backen. Den tunga kameraväskan var också en stark orsak för att förvirra mitt balanssinne. I alla lägen som jag var tvungen att lämna den ifrån mig på backen, ställde den sig givetvis lutande. Jag hade totalt förlorat vertikal-referensen. Den mäktiga havsytan nedanför reste sig nästan till en vertikal vägg framför mig. För att, med den gamla vanan att upprätthålla ett vinkelrätt förhållande till det nu uppresta horisontala, svarade balanssinnet med att i motsvarande grad korrigera det vertikala, genom att fälla ned det vinkelrätt mot det för tillfället rådande skenhorisontala. Därför låg jag på rygg på marken och var, det måste erkännas, panikslagen.

 

Det märkliga var att jag var fullt medveten om det som skedde utan att kunna göra det minsta åt det. Jag försökte behålla insikten om att en desperat, panikartad handling kunde vara slutet, att min enda chans var att söka mig till något så där horisontell hylla som jag visste fanns längre ned, där jag åtminstone kunde ställa ifrån mig kameraväskan i horisontellt läge och därmed få den hjälpa mig att återställa mina riktiga upprätta referenser. Med stor ansträngning, liggande med ryggen tätt mot mark, långsamt lät jag mig glida ned, en decimeter i taget, och lyckades att ta mig ner till en liten plan ansats inte större än kanske drygt halv kvadratmeter. På väg till hotellet kändes det som om jag ännu en gång hade smitit ifrån fördärvet.

 

Dagen efter, på min födelsedag flög jag tillbaka till Reykjavik och var ytterst nära att, efter allt jag hade varit med om, fråga den rödhåriga förtrollande flygvärdinnan om jag kunde bjuda henne på middag till dagens ära, om bara reskassan hade medgett det. Vem vet, det kanske hade varit en utmaning för mycket.

 

Dagen därpå flög jag hem via Glasgow.

 

island

 

  December 2006

Det har gått trettiosju år nu sen dess. I Stockholm har vi det charmiga Samfundet Sverige-Island som har visat vänligheten att godta mig som medlem. Eftersom jag inte kan ett ord isländska får jag naturligtvis ofta den följdfrågan varför jag är med i samfundet. Jag har inget annat svar än att jag har självmant och envist tillförskaffat mig chansen att bli smittad av kärlek till Island men främst till dess folk och det jag är ännu mycket lycklig över.

Chet Kanra

 

BILDER
klicka på bild för att öppna galleri.

           

 

TEXT
Chet Kanra

 

 

 

Kommentarer eller frågor på artikel ?

 

 

 

 

Fler artiklar...

  • John Swedenmark hos Isländska sällskapet 2017

    John Swedenmark hos Isländska sällskapet 2017

          Diktens väsen kommer från hjärtat.   På årsmöte i Isländska sällskapet den 4 maj 2017 i Uppsala höll översättaren John Swedenmark ett föredrag om sina isländska översättningar.   Isländska sällskapet grundades 1949 och har till uppgift att främja studier av isländskt språk Läs mer
  • Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017

    Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017

          ÖVERSÄTTNINGEN som ännu inte hittat ett förlag.   Linda Vilhjálmsdóttir är den ena nominerade från Island till Nordiska rådets litteraturpris med diktsamlingen Frelsi, som fick Isländska litteraturpriset i fjol. John Swedenmark har gjort den svenska översättningen, som ännu inte hittat nåt förlag. Läs mer
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32
  • 33
  • 34
  • 35
  • 36
  • 37
  • 38
  • 39
  • 40
  • 41
  • 42
  • 43
  • 44
  • 45
  • 46
  • 47
  • 48
  • 49
  • 50
  • 51
  • 52
  • 53
  • 54
  • 55
  • 56
  • 57
  • 58
  • 59
  • 60
  • 61
  • 62
  • 63
  • 64
  • 65
  • 66
  • 67
  • 68
  • 69
  • 70
  • 71
  • 72
  • 73
  • 74

Senaste artiklar...

Mest lästa artiklar

  • Islands historia i korta drag

    Islands historia i korta drag

          ISLANDS HISTORIA - i korta drag.   En kortfattad Islands historia   Gunnar Karlsson: Islands historia i korta drag. Översättning från isländska Ylva Hellerud. Mál og menning, Reykjavík. 2010. Mál og Läs mer
  • Karta Island - praktisk A4 karta

    Karta Island - praktisk A4 karta

      Här kan du se en karta över Island. En praktisk karta över hela Island i A4 storlek, lämplig att ha om du vill veta platsnamn eller planera en rundresa. Filen öppnas som Läs mer
  • The Christian Signification of the Ramsund Carving

    The Christian Signification of the Ramsund Carving

          Sigurdsristningens kristna innebörd Inledning av Nanna Hermansson På konferensen om ballader i Tórshavn i juli 2015 nämnde Peter Andersen ristningen på Ramsundsberget i Sörmland, den så kallade Sigurdsristningen. Han antydde Läs mer
  • Dansk-Islandsk Kulturfond och Sáttmálasjóður

    Dansk-Islandsk Kulturfond och Sáttmálasjóður

          TVÅ FONDER - nordiska bilaterala kulturfonder och deras bakgrund 1918.   Inom Norden finns en rad mindre kända nordiska bilaterala kulturfonder och föreningar som liksom Samfundet Sverige-Island verkar för att utveckla Läs mer
  • Skald och kung

    Skald och kung

      Den isländske skalden Þórarinn Eldjárn hedrade kung Karl Gustav med ett hyllningskväde den 18:e november 2014.   Det finns en traditionell bakgrund till besöket på Stockholms slott då Hans Majestät Konungen tog Läs mer
  • The Fischer Center Selfoss Foundation

    The Fischer Center Selfoss Foundation

      Den 11 juli 2013 kl 17 lokal tid var det 41 år sedan Spassky spelade 1.d4 i det första partiet i Reykjavik. I Selfoss invigde Illugi Gunnarsson det som på isländska heter Läs mer
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25

ISLAND

- inte bara Reykjavík

En resa till Island är inte bara ett besök till Reykjaviks huvudstadsområde

 

Héðinsfjörður


Ni som ännu inte besökt isens och vulkanernas ö ska passa på att resa till Island nu. Island attraherar fler och fler besökare varje år. Är det inte dags att upptäcka varför? Luta dig tillbaka och låt oss på Islandia ta hand om din resa till Island.
Tack vare goda kontakter, god lokalkännedom och förmånliga kontrakt med leverantörer i USA och på Island kan vi erbjuda både individuella- och gruppresor till bra priser. Vi på Islandia lägger stor vikt vid personlig och bra service till våra kunder.

 

ANNONS

 

Denna inloggning är bara för medlemmar med rättigheter som front-end administrator.

Inloggning backend för administrator och webmaster

Inloggning administrator här