Artiklar Mycken läsning på tema Island

 

 

 

 

Glimtar

ur Jonas Rugmans liv.

 

Den förste isländske studenten.

Inledning

image Titelsidan tll den första sagan som gavs ut i Uppsala under 1660-tal, Sagan av Rolf och Götrek handlar om två förhistoriska kungar i Sverige.
Utgåvan var uppenbarligen tänkt som ett inlägg i den svenska stormaktens historia, men också som en språklig förebild.

År 2014 hade det gått 350 år sedan man gav ut de första isländska fornsagorna år 1664 i Uppsala.
Det firade man i Isländska sällskapet i Uppsala med generöst stöd från Samfundet Sverige-Island i Stockholm med ett heldagsseminarium i Gustavianum, ett av de få universitetshus från 1600-talet som fortfarande står i Uppsala.

De senaste åren har jag gjort allvarliga försök att lära känna den första isländska studenten i Uppsala, Jonas Rugman, han som egentligen var förutsättningen för detta äventyr.
Huvudsakligen har jag stannat upp vid det som finns kvar av Jonas utgivna verk, de som bäst verkar visa vilka spår han drömde om att sätta, den fattiga prästsonen från norra Island som hamnade bland de mäktiga och lärda i Uppsala och aldrig mera såg sitt fädernesland.

De „skärmnotiser“ som kommer att visas här på hemsidan under huvudrubriken Den första isländska studenten, bör inte alls betraktas som ett försök att kartlägga Jonas Rugmans liv och leverne.
De är endast glimtar, ett slags försök att visa bilder.

 

 

Den förste isländske studenten.

1.

Göteborg 1658

 

Sensommar eller höst? Det vet vi inte. Ett skepp bland många konfiskeras av svenskarna i kriget mellan Danmark och Sverige. Förmodligen är det ett danskt skepp eller åtminstone ett skepp som danska köpmän har hyrt. Det var på väg från Island till Köpenhamn efter sommarhandeln. Vi vet inte något om lasten, det enda vi vet är att det ombord fanns en ung man, en prästson som hette Jón Jónsson. Mera vardagligt kunde det knappast bli.

Vi vet egentligen inte varför han var där. När Nils Hufwedsson Dal nästan ett halvt sekel efter Jóns död beskrev hans livslopp (1636-1679) sa han att han varit på väg till Köpenhamn för att träffa myndigheterna i Islands huvudstad och överklaga sin förvisning ur skolan i Hólar. Här tror man att Dal (och tidigare rektorn Rudbeck) byggt på Jóns egen berättelse, men varför han kommit i konflikt med skolmyndigheterna på Island får vi inte veta. De isländska historieskrivarna bygger på Dal för man hittar inga källor om saken på Island. Det hela kan alltså vara en skröna som Jón själv har hittat på, men den var inte ett dugg mera äventyrlig än det som senare hände i hans liv.

Skeppet fördes till Göteborg och förmodligen blev alla krigsfångarna förhörda, men det var nog inte alla som fick uppleva det som hände Jón. Den som förhörde honom var ingen mindre än riksdrotsen Per Brahe, den svenska flottans mäktigaste man, till och med en av de rikaste männen i Europa, en man som enligt myterna har satt sina spår i svenskan med det fantastiska uttrycket ”det var i grevens tid!” Den isländska historieskrivningen tar tillfället i akt och gör det till ett äventyr om pojken från fattiggården som reste ut i världen och hade tur! Men realisten i dag kanske anar en förklaring.

Låt oss först börja med det enkla: Den danska som unga isländska skolpojkar hade lärt sig på 1600-talet var inte speciellt utvecklad. Läroböckerna hade man mest på tyska och latin, den grammatiska träningen gick inte minst ut på de klassiska språken latin och grekiska. Vi kan knappast räkna med att Jón skulle ha förstått den svenska som Per Brahe talade. Men Per Brahe var en väl bildad man och det är inte alls otänkbart att han tilltalat pojken på latin och frågat: ”Quo vadis, puer?” Vart ska du, pojke?

image Tyvärr finns det ingen tavla som visar oss hur Jonas Rugman såg ut, men på denna tavla som finns i Skokloster ser vi hur målaren David Beck såg Per Brahe år 1650.

Därmed skulle Per Brahe slagit två flugor i en smäll. Det sannolika är nämligen att det inte var någon slump som förde Jón Jónsson till möte med drotsen. Per Brahe hade goda vänner bland de lärda i Stockholm och Uppsala. Man kan nämna hans nära släkting Magnus Gabriel De la Gardie, blivande professorn i landets antiquiteter Olof Verelius, den mäktige vetenskapsmannen Olof Rudbeck …
Dessa och en del andra var mycket engagerade i att styrka den unga men viktiga svenska nationalkänslan, tankar som skulle lära allmänheten uppskatta stormakten. Och det är ganska säkert att Per Brahe hade hört dem tala om de stora problem de hade med att läsa och tyda de viktiga källor om svensk historia som låg i de isländska handskrifter som man länge känt till. Problemet blev inte mindre om man tänkte på det skrämmande övertag danskarna hade: Alla isländska studenter som sökte vidareutbildning for till Köpenhamn. Man visste vilket försprång sådana som Ole Worm hade, han teg inte om sina isländska vänner och medhjälpare i sin danska litteraturhistoria.

Om Per Brahe sålunda fick tag på en isländsk student som kunde uppfostras till assistent till de lärda så …

Om nu pojken svarade på latin, låt vara haltande, så visste Per Brahe att han hade ”a suitable case for treatment”.

Tyvärr finns det ingen tavla som visar oss hur Jonas Rugman såg ut, men på denna tavla som finns i Skokloster ser vi hur målaren David Beck såg Per Brahe år 1650.

 

 

Den förste isländske studenten.

2.

Köpenhamn 1661

 

Den nästa vi vet om Jón Jónsson är att han har internationaliserat sitt namn och blir inskriven i Braheskolan på Visingsö som Jonas Jonae från Island.

image Eftersom Brahe-familjens kyrka redan hade uppförts kunde sockenkyrkan, Kumlaby kyrka, användas som skola. Här lärde Jonas Rugman de ädla konsterna. Tårnet hade förvandlats till utsiktstorn för att titta på himlakropparna.

Eftersom Brahe-familjens kyrka redan hade uppförts kunde sockenkyrkan, Kumlaby kyrka, användas som skola. Här lärde Jonas Rugman de ädla konsterna. Tårnet hade förvandlats till utsiktstorn för att titta på himlakropparna.

Braheskolan på Visingsö grundades på 1630-talet. Det var ett gymnasium, vilket då innebar att de som avslutade skolan (normalt efter fyra år) kunde skrivas in på ett universitet. Vi vet inte vilken årskurs Jonas islänning fick följa och vi vet inte heller när han slutade, men vi vet att år 1660 slutade svenskar och danskar kriga. Mycket tyder på att det just var det året eller 1661 som Jonas bestämde sig för att avsluta resan som började på Island 1658 och dra till Köpenhamn.

Fortsatt vet vi inte vilket ärende han hade eller vad han gjorde i Köpenhamn. Vissa slutsatser kan man kanske tillåta sig.

Det är ganska säkert att han i Köpenhamn kopierat en gammal och mycket medtagen handskrift av dikten Háttalykill (Clavis metrica) från 1100-talet. Handskriften kan ha varit i Worm-familjens ägo, men 1728 brann den och de enda spår som finns av dikten är Jonas kopia.

Det är mycket sannolikt att Jonas som ung pojke lärt sig läsa och skriva med hjälp av handskrivna, inte tryckta böcker. En ABC-bok fanns inte förrän 1695. Därmed skulle han självklart fått en viss träning i att läsa handskrifter, till och med gamla sådana.

I sin resväska, eller skrin som de kallade det, hade Jonas haft handskrivna berättelser från Island. Det var inga gamla pergament-handskrifter utan pappershandskrifter från 1500- eller 1600-talen. Såvitt man vet hade ingen visat dessa handskrifter något intresse i Sverige, om över huvud taget någon visste om dem. Men våren 1662 skriver han själv i en av dem: ”Denna bok började jag översätta den 27 februari och avslutade verket den 6 mars 1662.” Då gäller det Götreks och Rolvs saga, om vilken vi hör mera senare. Det intressanta är att Jonas verkar närmast vara på väg tillbaka till Sverige, för i april samma år har han lämnat sin resväska hos en pantlånare i Helsingborg uppenbarligen på väg till Stockholm.

Här är det många luckor och många frågetecken. Eftersom vi inte vet vilket ärende han hade till Köpenhamn kan vi bara gissa. Det var förmodligen inte speciellt positivt att tala svenska eller åtminstone danska med svensk accent i Köpenhamn strax efter brödrakriget. En islänning som talade svenska och försökte söka sin rätt mot skolmyndigheterna på Island – inte var det lovande! Om han ville söka vidare utbildning borde det ha varit fullt möjligt efter vistelsen i Braheskolan, men så blev det inte heller.

En möjlig hypotes är att han just i Köpenhamn stötte på eller hörde om en islänning som fått en äventyrlig framgång i livet. Thormod Torfæus, Þormóður Torfason, hade fått anställning som interpres regius en kunglig översättare hos kung Fredrik III. Han hade fast lön och bodde i kungens slott. Just vid årsskiftet 1661-62 hade han avslutad översättningen av prakthandskriften Flatöboken till danska. Och nu tar min fantasi makten. Är det inte tänkbart att just detta har gett Jonas en idé, en blodad tand: Om danska kungen betalade grova pengar för att få isländska fornskrifter översatta till danska, varför kunde inte en islänning få anställning hos svenska kungen och bli en kunglig översättare, interpres regius? Jonas Rugmans efterträdare, Guðmundur Ólafson kunde på titelsidan av sina utgåvor 1694 och 1695 kalla sig Reg. Translatore Linguæ Antiquæ. Han hade fast betalning i yrket.

I Vetenskapakademins historia gissade Schück på att Jonas inte fått skriva in sig i Köpenhamns universitet och därför bestämt sig för att försöka i Uppsala. Men det var inte dit han åkte utan till Stockholm för att träffa den svenska statens näst mäktigaste man (efter kungen), Per Brahe. Honom ”kände” Jonas och Brahe hade kontakterna som kanske skulle hjälpa honom.

Kontakter ja, visst hade Brahe sådana. Vi vet att han kontaktade sin man i Helsingborg för att få bekräftat det Jonas hade sagt om skrinet. Jo, mycket rätt: Det fanns hos en skräddare i Helsingborg och skulle skickas till Stockholm med det samma det löstes in. Men det skedde inte strax. Däremot kontaktades tydligen släktingen Magnus Gabriel De la Gardie.

 

 

Den förste isländske studenten.

3.

Vägen till Uppsala

 

Magnus Gabriel De la Gardie med makan Maria Eufrosyne, målning av Hendrik Münnichhoven från 1653. När De la Gardie-paret förlorade sin son, Magnus Gabriel De la Gardie d.y. år 1667 skrev Jonas Rugman en enastående klagosång.

image Magnus Gabriel De la Gardie med makan Maria Eufrosyne, målning av Hendrik Münnichhoven från 1653. När De la Gardie-paret förlorade sin son, Magnus Gabriel De la Gardie d.y. år 1667 skrev Jonas Rugman en enastående klagosång.

Ja, Brahe skrev till De la Gardie, och universitetskanslern De la Gardie skrev till Rudbeck, dåvarande rektor i Uppsala. Och nu kan en isländare inte avstå från att ordagrant citera brevet:

Aldenstund denne unge personen Jonas Jonæ Roman benembd, som av nation een frijsländare är och på någon tijdh för detta sig hafwer oppehållit wid scholan i Wisingsborg och allareda någon grund lagt uthj bokeliga frije konster, ärnar begifva sig till den Kongl. Academien i Vpsala i den acht och mening att yttermehra samma sina påbegynta studier fortsättia och med tijden till ett hälsosamt måhl kunna fullgöra, allenast önskandes för sin egen torftigheet skull med nödtorfftige medel och hielp vthj sitt vpsåt at blifwa secunderat. Altså och emedan sådant hans förehafwande i sig lofligit är och derigenom i så motto skönies att sträfwa effter dygden, så att och icke obilligt synes, att dee, som henne dyrcka och hwad berömmeligit är efftertrachta, måge eenkannerligen så myckit möijligit med hielp och understöd blifwa ophåldne. Ty hafwer Jag samma person Hr. Professoren till den ända i bästa motto welat recommendera med wenlig begäran, att han på des bästa hwad giörligit wara kan wille see och den anstallt göra, det han aff det Kongl. Stipendio der, effter som H. Professoren befinner honom någorlunda wara belåten med, må deelachtig blifwa, helst effter man denne hwilken nestan den första och endaste är, som ifrån den landsorten kommen är här i wårt fädernesland sine gåfuor att excolera, för den orsaken gerna seer befrämiat warda. Och befaller her med H. Professoren i Gudz krafftige beskydd till god welmåga.
Stockholm d. 30 April 1662.

Det skulle vara roligt att se Carola Lemne skriva till Eva Åkesson i dag i denna stil. Det var mycket kvar innan du-reformen.

image Olof Rudbeck den äldre, porträtt av Martin Mijtens d.ä. (1696). De handskrifter som Jonas Rugman tog med från Island, och inte minst hans förmåga att tolka de gamla texterna, blev till stor hjälp i Rudbecks fantasier om Atlantis.

Låt oss räkna med att sekreteraren hört fel och därför skrivit frisländare i stället för isländare och Roman i stället för det kontroversiella släktsnamn Jonas islänningen hade lagt sig till. Det är faktiskt efter vistelsen på Braheskolan som vi först stöter på namnet Jonas Rugman. Rúgstaðir (Rågstad) var namnet på den gård i Eyjafjörður (i närheten av Akureyri) där Jón(as) blev född. Men Rugman skulle inte vara det omedelbara försvenskade släktsnamn utan i så fall Rugsta (eller rentav Rågsta). Man kan undra om det var skolkamraterna på Braheskolan som kom på namnet Rugman (jfr rågbröd), på skoj!

Och nu har Rugmans öde bestämts: Brahe och De la Gardie har tyckt att det vore klokt med lite mera utbildning, och vistelse i Uppsala kunde vara bra för en sådan. För marknadsföringen blir det i brevet så, att det är den unga mannens enträgna önskan att få studera vidare, bara om han kan få stipendium. Och då kan man småle: Det är i själva verket en av de rikaste adelsmännen i Sverige som skriver på uppdrag av riksdrotsen, som i Svenska adelns historia uppges ha varit så rik att det inte går att uppskatta, och de skriver ett tiggarbrev till rektorn för det otroligt rika universitetet i Uppsala. Det visar sig sen att de inte har kunnat eller brytt sig om skaffa pengar för att få Jonas Rugmans skrin från pantlånaren i Helsingborg, det sker först när han har blivit inskriven – utan stipendium – i Uppsala.

Och nu träder en ny person in på scen, han som i svensk (och isländsk) historieskrivning brukar utmålas som den sanna mecenaten, Olof Verelius. Eftersom han kommer att spela en stor roll i Jonas Rugmans liv är det värt att presentera honom.

Han hade sedan 1653 haft titeln räntmästare vid Uppsala universitet, men just våren 1662 blev han, med inte liten hjälp från Magnus Gabriel De la Gardie, som den förste, inte bara i Sverige utan i hela Norden, professor i ”fädernelandets antikviteter”.

Verelius var en ypperligt utbildad man, men så vitt man vet ingen specialist på isländska eller isländsk litteratur. Men då, skrev Sten Lindroth i sin Svenska lärdomshistoria, ”kom genom en lycklig slump den förste islänningen till Sverige” och vidare: ”För Rudbeck och Verelius, just utnämnd till professor i antikviteterna, kom han som sänd från himlen.” Det är så man skapar den trevliga och passande historien. Som en ängel från himlen sänd kom den förste isländske studenten (som i förbifarten blev den första islänningen i Sverige). Det tål att tittas på.

 

 

Den förste isländske studenten.

4.

Som sänd från himlen

Om det är en någorlunda rätt bild jag här har gett av Jón Jónsson som blev Jonas Rugman och hans första år i Skandinavien, kom han inte alls som sänd från himlen till Uppsala, utan som sänd av Per Brahe. Han var visserligen prästson men båda hans föräldrar var döda sen länge (kanske sedan Jonas var fyra, fem år) och även om hans styvmor säkert var snäll mot honom, så var hon inte rik och vi kan inte räkna med att det var många daler i pojkens reskassa 1658. På något sätt lyckades han finansiera en Köpenhamnsresa, men han är pank när han kommer till Helsingborg. Han får inget stipendium, men Olof Verelius utmålas som den store mecenaten i svensk historieskrivning. Han betalar, sa Rudbeck i sitt minnestal över Jonas, terminsavgiften för Jonas inte mindre än tre terminer. Då får pojken äntligen stipendium och blir anställd vid Antikvitetskollegiet i Uppsala.

image Olof Verelius, litografi av Otto Henrik Wallgren . Verelius var den förste nordbon som blev professor antiquitatis, professor i de forna kunskaperna. Han var förmodligen Jonas Rugmans viktigaste läromästare i Uppsala, men också hans viktigaste elev.

Det är först mot höstterminen 1662 som Rugmans skrin kommer till Uppsala och det verkar vara först då som någon lärd svensk får se hans handskrifter, visserligen inte riktiga klenoder, utan papperskopior av underhållande forntidssagor, skepparhistorier, lygisögur som kung Sverre i Norge hade kallat dem. Och här tycks slumpen ha kommit in och bland handskrifterna kan man hitta Götreks och Rolvs saga, Boses saga och Herröds och sagan om Hervor, som alla tre handlade om förhistoriska svenska kungar. Och nu börjar man ana hur Verelius fick sina pengar åter. Redan skolåret 1663 började han föreläsa om dessa sagor, både Götreks saga och Hervor sagan. Professorn var visserligen mycket lärd i språk, men hade såvitt vi vet aldrig sysslat med isländska medeltida berättelser. Nu hade han fått en privatlärare i isländska och när Götreks och Rolvs saga trycktes år 1664 var det efter manus av Jonas Rugmans hand.

Den utgåvan var faktiskt rätt enastående. För det första var det första gången man tryckte en hel isländsk saga. Låt vara att det inte var en islänningasaga utan en fornaldarsaga. För det andra var utgåvan rätt unik därför att den var en parallellutgåva med text både på isländska och svenska. Det innebar att målgruppen för brödtexten var svenskar, inte de latinlärda som fick sin del i notae, förklaringar och kommentarer, till texten. Att det på titelsidan stod att texten var skriven på gammal götska var långt ifrån kontroversiellt. Man syftade på en gammal nordisk dialekt och i Danmark talade Ole Worm om götska eller jötska och på Island skrev Arngrímur Jónsson den lärde om lingua gothorum. Att man i nordiska storhetsdrömmar förband det språket med den då nyligen upptäckta gotiskan (på Silverbiblen), det är en annan saga, som man brukar säga på isländska.

Det var alltså denna berättelse om förhistoriska svenska kungar som Jonas Rugman hade översatt i Danmark 1662. Men hans namn står inte på titelsidan och han nämns faktiskt aldrig i boken utan endast i en bisats i Notae, där man säger att han har varit av stor hjälp med förklaringarna och som författare till en närmast oförståelig dikt på fornisländskt metrum som trycktes i slutet av boken. Det verkar ha varit en tradition att hylla huvudförfattaren (i detta fall Verelius) med en dikt på latin eller isländska och inget krav gjordes på att dikten var förståelig.

Olof Verelius var inte det enda namnet på titelsidan. Där skyltade man också med Johannes Schefferus, Argentoratensis, (från Silverstaden Strassburg). Schefferus hade kallats till Uppsala för att bli skytteansk professor och var 1664 en vän av Verelius, men så småningom blev de ärkefiender i gräl om templet i Gamla Uppsala.

I förordet skrev Verelius: ”Allenast hafwer iag, efter mitt ringa ämne bifogat en uttolkning” det har som regel tolkats så att han själv har översatt texten och genom tiderna har man sålunda gjort Rugmans andel i det hela så liten som möjligt. Självklart har Verelius rättat Rugmans svenska. Efter femton år i Sverige vågar den som här skriver inte trycka eller skriva på nätet mer än en enda mening utan att få den genomläst av en infödd. Det bara är så!

Men när man tycker sig se ”islandismer” i texten och skriver dem på Rugmans räkning, bör man vara ganska försiktig. Verelius (och förmodligen flera av de gamla göterna i Uppsala) såg isländskan som en vittnesbörd om det vackra språk som man en gång talade och skrev. I förordet påpekar han för kungen (vilken blev tillägnad boken) att Götreks sagan inte bara visar vilket märkligt liv man förde i forna tider utan också uppenbarade det språk ”vilket våra förfäder fast märkligare och tydligare haft ha än vi”. Det var detta språk som nu var fördärvat men kunde återupprättas efter de isländska (götska) förebilderna. Det är därmed uppenbart att Verelius och hans kamrater ansåg det önskvärt att lägga sin skrivna nutidstext så nära den gamla götskan som möjligt. Det man uppfattar som islandismer från Rugman kan med andra ord lika gärna vara arkaismer från Verelius och därmed blir det närmast omöjligt att se vilken av de två som har översatt texten.

I nästa avsnitt ska det handla mera om de icke alltid så lysande förebilderna man fick i Rugmans handskrifter.

 

 

Den förste isländske studenten.

5.

Ättestupan eller staplen

I början av Götreks saga får vi läsa om kungens ofrivilliga besök hos en mycket ovanlig familj. Det är flickan Snotra som egentligen är den enda som vågar prata med honom och berättar om familjens sedvänjor. Hon nämner att det bredvid deras gård står en skogsbacke (i originalet hamar = klippa) som heter Gillingshamar, och därhos en klippa som vi kallom Ättestapel. Hon är så hög att ingen behåller livet som där far utför.

Det visar sig litet senare att för de gamla är detta vägen till Odens rike, till Valhalla, som ligger utför ättestupan. Den berömde litteraturforskaren Lars Lönnroth skrev i Svensk litteraturhistoria:

Det var en forntidsmyt som slog an! Snart ’upptäckte’ nitiska präster och amatörforskare nya ättestupor på alla möjliga platser i Sverige, och diktarna frossade i skräckromantiska berättelser om hjältar som kastat sig utför sådana stup; … Först på 1900-talet avfördes ättestupan ur de vetenskapliga handböckerna, men i folkfantasin och hembygdsföreningarna lever den ännu kvar.
Lars Lönnroth, Svensk litteraturhistoria

image Ättestupan på Hallebergs sydvästsida, en av många.

Mycket tyder på att myten om ”ætternisstapi” som den hette på originalspråket åtminstone under medeltiden uppfattades som en skepparhistoria på Island. Som en del av de roliga ”lygisögur”. Man kunde alltid låta äventyrliga händelser äga rum i Sverige, det var ’långtbortistan’. Till och med Snorri Sturluson, som varit på besök så långt öster som i Västergötland hade inga problem med att placera en människoslukande jättekvinna i Värmland i berättelsen om Arnljot Gelline. Det mest skrämmande spöket av alla i Islänningasagorna var Glåm i sagan om Grette de starke. Glåm var svensk.

Men detta innebar inte att man utan förbehåll trodde på alla de äventyrliga händelser som kunde äga rum i Svetiod. Det var bara tillräckligt långt borta.

I Sverige på sent 1600-tal väntade man sig inte att en lärd professor i Uppsala skulle ge ut i tryck annat än det som sant var. Det var en otänkbar sak att professorn i landets antikviteter skulle presentera skrönor om det som hände i Sverige när det bara bodde hjältar, kungar, prinsessor och drottningar i detta avlånga land. Men de många ättestuporna i Sverige visar nästan handgripligen hur utbredd och populär Götreks sagan har blivit, och samtidigt blir det uppenbart att man var i behov av historia och blev tacksam för allt.

Det blev fler personer och saker som reste sig ur askan. Utanför mitt fönster i Uppsala ligger det flera båtar och gungar på Fyrisån, däribland en som heter Hervor. Jag vet inte om namngivaren hade det klart för sig vilken personlighet han återupplivade. Den mycket spännande hermafroditen Hervor var inte ringare slagskämpe än sina bröder och beskrivningen av hennes högbrott i Samsö, när hon tvingade sin höglagda broder Angantyr att lägga i hennes händer svärdet Tyrfing, är en scen som överträffar allt som både Wagner och Wilhelm Stenhammar beskrev i sina operor.

Det blev ingen ögonblicklig seger för medeltiden över stormaktstiden, men den romantiska göticismen som senare kom hade sina rötter i de gamla göternas försök att arkaisera svenskan.

 

 

Den förste isländske studenten.

6.

Inte alldeles ensam

Vi vet inte hur det gick för Jonas Rugman att skapa sig ett kontaktnät i det nya landet. Han var inte ett stadsbarn och det finns klara tecken på att han hade problem. Han söp sig full och slogs, och blev dömd åtminstone två gånger under de första åren. Men då får vi också komma ihåg att regelbrott bland de ca 1000 studenterna i Uppsala var så vanliga att man inrättade en speciell fängelsehåla, Prubban, som ännu den dag i dag fungerar som en del av den mycket förnäma restauranten Domtrappkällaren. Där kan man som sagt äta gott och tänka på Jonas Rugman.

Förmodligen var Verelius styvson Jacob Istmén bland de allra första Jonas mötte i Uppsala och kanske var det till och med det så att Verelius satte styvsonen på uppgiften att försöka integrera den sällsynte invandraren, en islänning. Jonas var åtta år äldre, född 1636, Jacob född 1644, men Jacob var inte bara styvson till en professor, hans far hade också varit professor i Uppsala. Han var sålunda från början tränad i high society. Senare blev han adlad och tog namnet Reehielm. – Jonas hade visserligen sett storstäderna Köpenhamn och Stockholm, men han hade vuxit upp i en miljö som inte på något sätt kunde jämföras med universitetsstaden och ärkestiftets Uppsala.

Det är ganska roligt att läsa om Jacob Istmén på Wikipedia och lära att

Ungdomsåren tycks ha ägnats åt studier, där han också assisterade bland andra Verelius och islänningen Jonas Rugman . Liksom styvfadern ägnade han stort intresse åt de fornnordiska sagorna. Genom bland annat Rugmans försorg införlivade de ett stort antal isländska handskrifter i sin privata samling.
Wikipedia

De isländska fornskrifter som Verelius mest verkar ha sysslat med var just de texter som Jonas Rugman tog med till Uppsala 1662 och när de så småningom kommer i Olof Verelius och Jacob Istméns ägo misstänker jag att Jonas försökt öka sin reskassa genom att sälja handskrifter. Han kunde förmodligen lita på att ingen utan hans hjälp kunde dra en större nytta av dem.

Vi vet mycket litet om Rugmans första år i Uppsala annat än det som man kan sluta sig till utifrån kulturhistorien. Verelius började redan 1663 föreläsa om de forntidssagor Jonas hade haft i sitt skrin och redan år 1664 kommer den första utgåvan, Götreks och Rolvs saga.

Detta var faktiskt ett gigantiskt kulturprojekt. En parallelltext på isländska och svenska plus flera hundra sidor förklaringar och kommentarer på latin för den lärda läsarkretsen. Under rubriken ”Som sänd från himlen” har jag redan nämnt det viktigaste, men det kan vara anledning att understryka det som framgår av Verelius inledning om den gamla kulturen att den visserligen hade sina bloddrypande sidor men ändå var den så storslagen att den kunde användas som förebild. Och det samma kunde man säga om språket.

image Det handlade inte bara om vanlig klagodikt utan ett unikt försök på att låta den nordiska forntiden träda in i stället för den klassiskam grek-romerska.

Det är förmodligen i detta ljus som vi bör se Jonas Rugman och Jacob Istméns ovanliga bidrag till kulturhistorien i Sverige år 1667. Anledningen var inte rolig. Universitetskanslaren Magnus Gabriel De la Gardie och hans kungliga hustru Maria Eufrosyne (Karl X Gustavs syster) hade förlorat en trettonårig son, som just bar faderns namn. Det var en tradition i hela Norden (ja i andra länder också, men nu är det de nordiska länderna det handlar om) att ta avsked med den döde på ett pampigt sätt med dikter, inte bara på modersmålet utan också på de klassiska språken latin och grekiska. Då hämtade man gärna metaforer och personer från den grekiska och romerska mytologin. Den döde, om det var en man, kunde gärna jämföras med Herakles och Atlas, den sörjande kvinnan med Juno eller Hera och såväl Zeus och Jupiter kunde dyka upp. Men nu hände det något unikt.

De två vännerna, Jonas och Jacob, lät trycka det de kallade Klögugrátur , Klagogråt, en trycksak på åtta sidor och hör och häpna: på isländska. Språket nämns förresten aldrig, så de som så vill kan anse det var götska. Språket är för det mesta det som passar för isländskan på 1600-talet, t.ex. skriver man vinur inte vinr.

Det börjar med en (lång) prosainledning ’en jämförelse mellan den högaktade jarlen och herren Magnus Gabriel De la Gardie och Balder den gode’. Det låter inte illa, om man bara tänker på guden Balders tragiska öde. Men det stannar inte där. Om den unge M.G. kan jämföras med Balder så bör hans föräldrar vara Frigg och Oden. Och så blir det: kungssystern jämförs med den sörjande modern Frigg, och psalmdiktaren Magnus Gabriel blir den enögde krigarguden Oden och vi får veta att alla sörjde Balder, men Frigg och Oden mest.

I prosainledningen presenteras dessutom Höder (han som dödade Balder), Hermod (Balders bror), Hel (hon som styr i dödsriket), Þökt (så som hon heter i Uppsalaeddan, Loke i förklädnad, andra handskrifter Þökk = Tack).

Sedan följer en dikt på tolv strofer likaså på isländska med det gamla praktversmåttet drottkvätt en rimmad och rytmisk form som allmänt anses vara den svåraste och som Snorre karakteriserade så:

I den formen diktas det mesta som är omsorgsfullt utformat.
Snorre

Valet av versmått är inte nytt när man tittar på sextonhundratalets sorgekväden men det nya hos Jonas Rugman är att han använder sig av hedniska kenningar och ordförråd som allmänt sett inte förekommer i den stora samlingen isländska erfiljóð, begravningsdikter. Och grundtanken är klar: Hedningarna sörjde de sina, och i vilken mån bör då inte vi, som har lärt oss Jesu Kristi ord, minnas de våra, sörja dem som man gjorde i storhetstiden, vikingatiden.

Det är ingen tvekan om att texten, såväl prosan som poesin har utformats av Jonas Rugman. Hans vän Jacob Istmenius (med den latiniserade formen) undertecknade för visso prosainledningen men det behöver faktiskt inte diskuteras: Ingen utom en som hade isländska som modersmål kunde ha utformad texten. Dikten var Jonas Rugmans verk och den har lidit av att Gottfrid Kallstenius som gav ut den under tidigt 1900-tal missförstod rätt mycket i texten och inte alls verkar ha begripit grundtanken.

Tyvärr vet vi inte hur de sörjande reagerade, men vi vet att det tappra försök som man gjorde för att inleda nordisk klassik kultur i stället för grekisk och romersk – det misslyckades.

 

TEXT
Heimir Pálsson,
tidigare lektor i isländska vid Uppsala universitet

 


Följ Samfundet Sverige-Island via Facebook

 

 

 

 

Kommentarer eller frågor på artikel ?

 

 

 

Fler artiklar...

  • John Swedenmark hos Isländska sällskapet 2017

    John Swedenmark hos Isländska sällskapet 2017

          Diktens väsen kommer från hjärtat.   På årsmöte i Isländska sällskapet den 4 maj 2017 i Uppsala höll översättaren John Swedenmark ett föredrag om sina isländska översättningar.   Isländska sällskapet grundades 1949 och har till uppgift att främja studier av isländskt språk Läs mer
  • Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017

    Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017

          ÖVERSÄTTNINGEN som ännu inte hittat ett förlag.   Linda Vilhjálmsdóttir är den ena nominerade från Island till Nordiska rådets litteraturpris med diktsamlingen Frelsi, som fick Isländska litteraturpriset i fjol. John Swedenmark har gjort den svenska översättningen, som ännu inte hittat nåt förlag. Läs mer
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32
  • 33
  • 34
  • 35
  • 36
  • 37
  • 38
  • 39
  • 40
  • 41
  • 42
  • 43
  • 44
  • 45
  • 46
  • 47
  • 48
  • 49
  • 50
  • 51
  • 52
  • 53
  • 54
  • 55
  • 56
  • 57
  • 58
  • 59
  • 60
  • 61
  • 62
  • 63
  • 64
  • 65
  • 66
  • 67
  • 68
  • 69
  • 70
  • 71
  • 72
  • 73

Senaste artiklar...

Mest lästa artiklar

  • Islands historia i korta drag

    Islands historia i korta drag

          ISLANDS HISTORIA - i korta drag.   En kortfattad Islands historia   Gunnar Karlsson: Islands historia i korta drag. Översättning från isländska Ylva Hellerud. Mál og menning, Reykjavík. 2010. Mál og Läs mer
  • Karta Island - praktisk A4 karta

    Karta Island - praktisk A4 karta

      Här kan du se en karta över Island. En praktisk karta över hela Island i A4 storlek, lämplig att ha om du vill veta platsnamn eller planera en rundresa. Filen öppnas som Läs mer
  • Dansk-Islandsk Kulturfond och Sáttmálasjóður

    Dansk-Islandsk Kulturfond och Sáttmálasjóður

          TVÅ FONDER - nordiska bilaterala kulturfonder och deras bakgrund 1918.   Inom Norden finns en rad mindre kända nordiska bilaterala kulturfonder och föreningar som liksom Samfundet Sverige-Island verkar för att utveckla Läs mer
  • The Christian Signification of the Ramsund Carving

    The Christian Signification of the Ramsund Carving

          Sigurdsristningens kristna innebörd Inledning av Nanna Hermansson På konferensen om ballader i Tórshavn i juli 2015 nämnde Peter Andersen ristningen på Ramsundsberget i Sörmland, den så kallade Sigurdsristningen. Han antydde Läs mer
  • Skald och kung

    Skald och kung

      Den isländske skalden Þórarinn Eldjárn hedrade kung Karl Gustav med ett hyllningskväde den 18:e november 2014.   Det finns en traditionell bakgrund till besöket på Stockholms slott då Hans Majestät Konungen tog Läs mer
  • The Fischer Center Selfoss Foundation

    The Fischer Center Selfoss Foundation

      Den 11 juli 2013 kl 17 lokal tid var det 41 år sedan Spassky spelade 1.d4 i det första partiet i Reykjavik. I Selfoss invigde Illugi Gunnarsson det som på isländska heter Läs mer
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25

ISLAND

- inte bara Reykjavík

En resa till Island är inte bara ett besök till Reykjaviks huvudstadsområde

 

Héðinsfjörður


Ni som ännu inte besökt isens och vulkanernas ö ska passa på att resa till Island nu. Island attraherar fler och fler besökare varje år. Är det inte dags att upptäcka varför? Luta dig tillbaka och låt oss på Islandia ta hand om din resa till Island.
Tack vare goda kontakter, god lokalkännedom och förmånliga kontrakt med leverantörer i USA och på Island kan vi erbjuda både individuella- och gruppresor till bra priser. Vi på Islandia lägger stor vikt vid personlig och bra service till våra kunder.

 

ANNONS

 

Denna inloggning är bara för medlemmar med rättigheter som front-end administrator.

Inloggning backend för administrator och webmaster

Inloggning administrator här