Artiklar Mycken läsning på tema Island

 

 

 

GODA HUMÖRET

tillbaka igen!

 

I sin nyöversättning av de isländska Eddadikterna har sagaforskaren Lars ­Lönnroth omsatt sin lärdom i levande språk. Resultatet är både rått och finkänsligt, och bevarar den ursprungliga frispråkigheten. Det skriver skriftställare och översättare John Swedenmark i en understreckare i Svenska Dagbladet. Läs hans reflexioner nedan.

 

Vi som översätter gör tusentals val ifråga om detaljer, men ställs också inför mer övergripande princip­beslut som är med och bestämmer helhetsintrycket. De kan fattas på förhand eller växa fram under arbetets gång – ja till och med i efterhandsgranskningen.

Den som tar sig an en klassiker har dessutom att medvetet förhålla sig till tolkningstraditionerna, både i originalets hemländer och inom den kulturkrets som ska ta emot verket. I synnerhet måste översättaren kolla in vad tidigare kollegor fattade för principbeslut i sin respektive epok, och på så vis vinna klarhet om hur hen inte ska göra denna gång.

Ett färskt exempel på ett sådant övergripande ­beslut är Lars Lönnroths vägran att förhålla sig ­moraliserande till den frispråkighet som rådde ­under den tid när de så kallade Eddadikterna skrevs ner (och i många fall också blev till), och vara precis så ful i mun som originalets figurer är i sina verbala skärmytslingar, sina word battles.

Sålunda kan vi läsa följande i den alldeles nya versionen av ”Lokes smädelser”, den skämtdikt där asagudarna excellerar i att tillskriva varandra allehanda perversioner. Tor säger till Loke:

Håll tyst, din fega bög,
din fräcka mun ska snart
mosas med hammaren Mjölner.
Din huvudknopp
knäcker jag vid halsen,
så blir det slut med dig.

Det handlar både om ordval och om stil, om att bibehålla det råa tonfallet på en lagom populär­kulturell nivå, samtidigt som syntaxen oscillerar mellan skriftspråk och talspråk, på ett välavvägt sätt som ger framställningen extra liv.

Mer allmänt märks det tydligt, vilket Lönnroth också tillstår, att han har bestämt sig för att ligga nära vårt samtidsspråk där så är möjligt. Både av omtanke om läsarna/lyssnarna (ty alltsammans är ämnat för högläsning!), och som ett avståndstagande mot tidigare översättares alltför arkaiska och därmed förfrämligande strategier. Det gammeldags tränger sig ju ändå med nödvändighet på i ganska stor omfattning; då ger det en fin balans att tillika använda riktigt moderna ord, säkerligen med en blick på studentspexens vältrande i anakronismer.

Strof 27 i ”Hávamál”, eller på svenska ”Den höges tal”, ger ett gott exempel:

Ett snille tycks den
som snappar upp nytt
och för det ut bland folk.
Sällan mäktar
människors barn
hålla en nyhet hemlig.

Vissa ord och konstruktioner hör äldre tider till: ”mäktar”, deponensformen ”tycks” och placeringen av ”ut” i ordföljden. Men de flesta huvudorden är hemtama i vårt vardagliga umgängesspråk, även om de lexikaliskt återfinns också i äldre tider: snille, snappar, folk, nyhet. Det är dock den moderna tidens konnotationer som får övertaget, tack vare Lönnroths mycket goda språköra och humor. Jag tror inte att det är en slump att han har varit en av förkämparna för att vidga litteraturvetenskapens fokus också till det muntliga, till framförandet – både inom den sagaforskning där han är en världsauktoritet och i böcker som ”Den dubbla scenen” (2008). Han har helt enkelt omsatt sin lärdom i praktisk översättarhandling när han diktat direkt för scenen. Och jag kan intyga att boken bara hann landa i hemmet innan den liksom slog upp sig själv och gav anledning till högläsning, med flera familjemedlemmar inblandade!

”Den poetiska Eddan” är det vedertagna namnet på den oansenliga handskrift från 1200-tal som i lärda kretsar kallas ”Codex Regius” eller ”Kónungsbók”, och som finns att beskåda i Reykjavik, återbördad dit för inte alls länge sedan efter många hundra års fångenskap hos danskarna.

Handskriften bär spår av ett genomtänkt redaktionellt arbete, med sin tematiska ordning – först gudadikter, sedan hjältedikter – och med utförliga prosakommentarer som ger kontext. Däremot ­ägnade sig redaktören inte alls åt datering, utan blandade reflexionslöst nyskrivet med uråldrigt, och överlåter därmed åt oss att avgöra vad som är vad, vilket leder till stundom bittra tolkningsstrider. Dessutom är många av dikterna kompilat av högst skiftande slags material med varierande relevans: i synnerhet ”Den höges tal”, där praktiska råd om uppförande och runmagi blandas med kärleksanekdoter, mystik och storslagen livsvisdom.

 

Lars Lönnroth

 

Här känner jag en viss tveksamhet, även om jag inte vill gå så långt som till att kritisera Lönnroth. Han har hittat en egen röst, en balansgång mellan modernt och fornt, mellan lärdom och direkt drabbande slagfärdighet – men det är i stort sett samma röst rätt igenom. En annan översättningsstrategi hade kanske ännu mer lyssnat in egenarten i de olika dikterna, och i de olika avsnitten av vad 1200-talet pressade in under samma diktrubrik.

Till exempel känner jag inte riktigt igen vad som kanske är en av de allra åldrigaste dikterna, den om mästersmeden Völunds gruvliga hämnd. ”Völunds kväde” har för mig en klang av bronslurar och dimma. Delvis är det intrycket en projektion från min sida, eftersom jag älskar det kvädet; men det finns i originalet en syntaktisk egenart: satsfogningens samspel med versen ger en oerhört tajt åklinje – slalom ligger alltid nära till hands när man diskuterar verskonst – som ytterligare skärps av flitigt bruk av de forntida enklitiska formerna, där pronomen och negationer inte var fristående ord utan limmades fast på verbet. Lönnroths ”Völundarkviða” ligger närmare storslalom än specialslalom; men jag vill inte lägga honom det till last utan nöjer mig med att tipsa världen om att här finns jobb för en poet, en Jäderlund kanske...

Det är som lärd Lönnroth har verkat, med en kännedom om materialet inifrån som ligger i direktkontakt och dialog med den internationella spjutspetsforskningen, inte minst de senaste rönen om villkoren för muntlig tradering och nedskrift. Han skriver apropå den ena fornisländska sorgedikt som tillhör världslitteraturen, ”Första kvädet om Gudrun” (den andra är Egil Skallagrímssons ”Sonatorrek”): ”Blandningen av gammalt och nytt kan tyda på att texten tillkommit under lång tid och ändrats kontinuerligt under den muntliga traditionens gång, innan den fick sin slutgiltiga formulering vid nedskrivningen i ’Codex Regius’.”

Och jag får en stark intuition som inte kan beläggas vetenskapligt, men som jag bygger på mitt långa amatörmässiga sysslande med de här texterna, och på min egen översättarerfarenhet: nämligen att Lönnroth här (och på andra ställen i de eleganta och lagom knappa kommentarerna) talar om två olika saker samtidigt – eller talar från en plats där översättandet och lärdomen sammanfaller.

I en enda mening, den ovan citerade, beskriver Lönnroth forskningens nuvarande ståndpunkt, och anger ramen för de avvägningar och preciseringar som måste göras i varje enskilt fall – långt bortom den fejd mellan friprosa och bokprosa som han med ett alexanderhugg avskaffade i sin doktors­avhandling. Samtidigt tror jag att han känner på sig att hans översättarinsats är besläktad med den ­anonyme diktsamlarens redaktörsarbete på 1200-talet: Lönnroth har krönt sin gärning genom att tillhandahålla eftervärlden vad som med rätta kan kallas en slutgiltig formulering av det här spretiga materialet när han givit det en sammanhållen gestalt. Inte slutgiltig i den bemärkelsen att fram­tiden är förhindrad att komma med nya versioner; men slutgiltig på så vis att den står där färdig och stadig. Dessutom innehåller boken gott om intressant extra bonusmaterial från samma tid.

Har jag då inga invändningar? Jo, några. En är att alla dikter inte är jättebra redan från början. Kvädena om Helge Hundingsbane är så lärda fingerövningar att ingen översättare kan göra dem rättvisa; de har liksom ingen botten, ingen grund att stå på. Och några av de dikter som excellerar i namnmagi (med utgångspunkten att olika namn ger olika slags makt över tingen) känns understundom lite väl lärdomskoketta. Fast ibland lyckas översättningen helt fantastiskt, som när i ”Rigs vandring” (som förklarar hur de olika samhällsklasserna en gång uppstod) följande katalog dyker upp över vad de allra första böndernas döttrar hette i förnamn: ”Flicka och Jänta, Fänta och Stinta, Grebba och Tös, Tulta och Rulta, Ungmö och Tärna, Stumpan och Yrhättan.”

Till sist har jag synpunkter på versen. De exempel jag redan citerat ger vid handen att Lönnroth har lagt ner stor möda på bokstavsrimmen, allitterationerna, och verkligen fått dem att leva. De är en viktig del av maskineriet, och av framgången. Men det finns två skillnader jämfört med originalet.

Den första handlar om att betoningen i isländskan alltid ligger på första stavelsen, medan många svenska ord har obetonad upptakt, som ”för-” i ”förgås”. Valet står då mellan att rimma på första konsonanten i ordet, eller på det led som har den första betoningstoppen: och i nästan alla fall tycker jag att det senare alternativet fungerar bättre. När det i ”Korta Sigurdskvädet” står: ”förgås skall dock / din egen farkost” uppstår det ingen dynamik mellan f:en, därför att de har så olika prominens.

Den andra stora skillnaden handlar om placeringen av rimordet i den senare halvraden. Lönnroth nästan föredrar att placera det sist. Vilket är schvungfullt, men påverkar taktarten. Det blir ett annat slags dans. Inte sämre, men annorlunda.

I ”Första kvädet om Gudrun” avslutas andra strofen med raderna: ”svá var hon móðug, mundi hon springa”. Lönnroth återger detta

fast hon var sprängfylld
av vrede och sorg

Det är på många sätt snillrikt: inte minst får det slitna adjektivet ”sprängfylld” ny relevans som passar utmärkt i sammanhanget; men när rimmet s–s faller på det allra sista ordet, som dessutom är enstavigt, får det hela flödet att stanna upp, att göra halt. Det skulle gå utmärkt att låta ”sorg” och ”vrede” byta plats.

 

 

TEXT
John Swedenmark / skriftställare och översättare

 

 

Artikeln av John Swedenmark från Under strecket i Svenska Dagbladet (6 okt. 2016) är publicerad med tillstånd.
Under strecket i Svenska Dagbladet är en unik plats för kunskap och bildning, med fördjupande essäer varje dag sedan 1918.
 
John Swedenmark är skriftställare och översättare. Var 2007–2014 kulturredaktör på tidningen Arbetet och utsågs 2014 till Årets redaktör. Han översätter skönlitteratur från isländska, facklitteratur från franska och engelska, poesi från alla möjliga språk. Foto: Dagens Nyheter 2014
 
Lars Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och expert på fornisländsk litteratur. Han var SvD:s kulturchef 1991–93.
 

John Swedenmark

 

 

 

Kommentarer eller frågor på artikel ?

 

 

 

Fler artiklar...

  • John Swedenmark hos Isländska sällskapet 2017

    John Swedenmark hos Isländska sällskapet 2017

          Diktens väsen kommer från hjärtat.   På årsmöte i Isländska sällskapet den 4 maj 2017 i Uppsala höll översättaren John Swedenmark ett föredrag om sina isländska översättningar.   Isländska sällskapet grundades 1949 och har till uppgift att främja studier av isländskt språk Läs mer
  • Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017

    Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017

          ÖVERSÄTTNINGEN som ännu inte hittat ett förlag.   Linda Vilhjálmsdóttir är den ena nominerade från Island till Nordiska rådets litteraturpris med diktsamlingen Frelsi, som fick Isländska litteraturpriset i fjol. John Swedenmark har gjort den svenska översättningen, som ännu inte hittat nåt förlag. Läs mer
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32
  • 33
  • 34
  • 35
  • 36
  • 37
  • 38
  • 39
  • 40
  • 41
  • 42
  • 43
  • 44
  • 45
  • 46
  • 47
  • 48
  • 49
  • 50
  • 51
  • 52
  • 53
  • 54
  • 55
  • 56
  • 57
  • 58
  • 59
  • 60
  • 61
  • 62
  • 63
  • 64
  • 65
  • 66
  • 67
  • 68
  • 69
  • 70
  • 71
  • 72
  • 73
  • 74

Senaste artiklar...

Mest lästa artiklar

  • Islands historia i korta drag

    Islands historia i korta drag

          ISLANDS HISTORIA - i korta drag.   En kortfattad Islands historia   Gunnar Karlsson: Islands historia i korta drag. Översättning från isländska Ylva Hellerud. Mál og menning, Reykjavík. 2010. Mál og Läs mer
  • Karta Island - praktisk A4 karta

    Karta Island - praktisk A4 karta

      Här kan du se en karta över Island. En praktisk karta över hela Island i A4 storlek, lämplig att ha om du vill veta platsnamn eller planera en rundresa. Filen öppnas som Läs mer
  • The Christian Signification of the Ramsund Carving

    The Christian Signification of the Ramsund Carving

          Sigurdsristningens kristna innebörd Inledning av Nanna Hermansson På konferensen om ballader i Tórshavn i juli 2015 nämnde Peter Andersen ristningen på Ramsundsberget i Sörmland, den så kallade Sigurdsristningen. Han antydde Läs mer
  • Dansk-Islandsk Kulturfond och Sáttmálasjóður

    Dansk-Islandsk Kulturfond och Sáttmálasjóður

          TVÅ FONDER - nordiska bilaterala kulturfonder och deras bakgrund 1918.   Inom Norden finns en rad mindre kända nordiska bilaterala kulturfonder och föreningar som liksom Samfundet Sverige-Island verkar för att utveckla Läs mer
  • Skald och kung

    Skald och kung

      Den isländske skalden Þórarinn Eldjárn hedrade kung Karl Gustav med ett hyllningskväde den 18:e november 2014.   Det finns en traditionell bakgrund till besöket på Stockholms slott då Hans Majestät Konungen tog Läs mer
  • The Fischer Center Selfoss Foundation

    The Fischer Center Selfoss Foundation

      Den 11 juli 2013 kl 17 lokal tid var det 41 år sedan Spassky spelade 1.d4 i det första partiet i Reykjavik. I Selfoss invigde Illugi Gunnarsson det som på isländska heter Läs mer
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25

ISLAND

- inte bara Reykjavík

En resa till Island är inte bara ett besök till Reykjaviks huvudstadsområde

 

Héðinsfjörður


Ni som ännu inte besökt isens och vulkanernas ö ska passa på att resa till Island nu. Island attraherar fler och fler besökare varje år. Är det inte dags att upptäcka varför? Luta dig tillbaka och låt oss på Islandia ta hand om din resa till Island.
Tack vare goda kontakter, god lokalkännedom och förmånliga kontrakt med leverantörer i USA och på Island kan vi erbjuda både individuella- och gruppresor till bra priser. Vi på Islandia lägger stor vikt vid personlig och bra service till våra kunder.

 

ANNONS

 

Denna inloggning är bara för medlemmar med rättigheter som front-end administrator.

Inloggning backend för administrator och webmaster

Inloggning administrator här