Artiklar Mycken läsning på tema Island

 

 

 

 

Erik den rödes saga

Översatt
av
Joakim Lilljegren

 

Inledning

Det är nu över tusen år sedan nordbor upptäckte och bebyggde Grönland och reste till Vinland, det amerikanska fastlandet. De främsta skriftliga källorna till kunskapen om dessa färder är Erik den rödes saga och Grönlänningarnas saga (isl. Eiríks saga rauða och Grænlendinga saga). Erik den rödes saga presenteras här i ny svensk översättning, den första sådana som är fritt tillgänglig på internet.

 

Sagan finns bevarad i två medeltida isländska handskrifter som har vissa skillnader sinsemellan. Den ena är Hauksbók, som idag finns i den Arnamagnæanska samlingen vid Köpenhamns universitet. Den är skriven i början av 1300-talet av Haukur Erlendsson och ett antal okända medhjälpare till honom. Den andra, Skálholtsbók, skrevs av Ólafur Loftsson i början av 1400-talet och anses ligga närmare ett nu förlorat original från 1200-talet. Den förvaras i Reykjavik vid Stofnun Árna Magnússonar í íslenskum fræðum. Båda handskrifternas sagaversioner finns utgivna i Sven B. F. Janssons doktorsavhandling Sagorna om Vinland samt i Hið íslenska fornritafélags serie Íslenzk fornrit. Det är de senares utgåva av Skálholtsbók från 1985 som jag har använt som underlag för den här översättningen.

 

Kapitel- och styckeindelningen följer också den i Íslenzk fornrit med undantag för dialoger som här har delats upp så att varje replik får ett eget stycke.

 

Personnamn med svenska motsvarigheter återges i översättningen med svensk form. Också de isländska tillnamnen har översatts när så låtit sig göras. Mer svårförståeliga tillnamn och personnamn utan svenska motsvarigheter har behållits i (stundom lätt modifierad) isländsk form. De isländska grafemen ð, þ och æ har då ersatts med d, t och ä, medan ǫ, œ och ø har ersatts med ö. Accenter och nominativändelserna -l, -n och -r har strukits, medan -i i slutet av namn och f mellan vokaler har ersatts med -e respektive v.

 

För ortnamnen har svenska namnformer använts där det finns sådana som är relativt etablerade bland äldre svenska sagaöversättningar. Annars har ofta så kallad partiell översättning genomförts, vilket innebär att förleden har behållits i isländsk form med ovan nämnda anpassningar, medan efterleden, som ofta anger vilken typ av plats det rör sig om, t.ex. -fjorden eller -ön, återges på svenska.

 

Uppgifterna om årtal och en del andra kommentarer som finns i fotnoterna är hämtade ur Eysteinn Sigurðssons bok Vestur til Vínlands som innehåller en moderniserad isländsk version av Erik den rödes saga.

 

Sagan har tidigare översatts i sin helhet av Åke Ohlmarks i De isländska sagorna (1962) och Karl G. Johansson i Islänningasagorna (2014). De delar som berör färderna till Vinland finns också översatta av Mats G. Larsson i Vinland det goda (1999). Helge Ingstads norska översättning av samma delar finns också i svensk tappning av Aslög Davidsson (Västervägen till Vinland, 1965). Samma personer har också översatt Grönlänningarnas saga till svenska.

 

För vidare läsning om resorna till Vinland och om den isländska sagalitteraturen rekommenderas de två ovan nämnda böckerna Vinland det goda och Västervägen till Vinland samt Robert Kelloggs förord i Islänningasagorna.

 

Slutligen vill jag rikta ett stort tack till Heimir Pálsson, Kristinn Jóhannesson och Lars Svensson, som gett kommentarer och råd under olika faser i översättningsarbetet, och till Torbjörn Nyström som skött det tekniska med att publicera översättningen. Tack också till Benjamin Descamps och Kristinn Kjartansson, som gett tillstånd att använda några foton de tagit för att illustrera texten, och till Sophie Poutre som korrekturläst.

 

Litteraturförteckning

  • Einar Ólafur Sveinsson & Matthías Þórðarson (red.) 1935.
    Eyrbyggja saga: Brands þáttr ǫrva. Eiríks saga rauða. Grœnlendinga saga. Grœnlendinga þáttr.
    (Íslenzk fornrit IV.) Reykjavík: Hið íslenzka fornritafélag.
  • Eysteinn Sigurðsson 1993.
    Vestur til Vínlands: Grænlendinga saga og Eiríks saga rauða.
    Reykjavík: Iðnú.
  • Ingstad, Helge 1965.
    Västervägen till Vinland: Hur man fann vikingarnas boplatser i Nordamerika.
    Stockholm: Forum.
  • Jansson, Sven B. F. 1944.
    Sagorna om Vinland: Handskrifterna till Erik den rödes saga.
    Lund: Wahlström & Widstrand.
  • Kristinn Jóhannesson, Gunnar D. Hansson & Karl G. Johansson (red.) 2014.
    Islänningasagorna.
    Reykjavík: Saga.
  • Larsson, Mats G. 1999.
    Vinland det goda: Nordbornas färder till Amerika under vikingatiden.
    Stockholm: Atlantis.
  • Ohlmarks, Åke 1962.
    De isländska sagorna: Landssagor, upptäcktssagor, sydvästlandssagor.
    Stockholm: Steinsvik.
  • Ólafur Halldórsson (red.) 1985.
    Eiríks saga rauða: Texti Skálholtsbókar AM 557 4to.
    (Íslenzk fornrit IV:2.) Reykjavík: Hið íslenska fornritafélag.

 

 

Första kapitlet

Oleif hette en härkung1 ► som kallades Oleif den vite. Han var son till kung Ingjald, son till Helge, son till Olaf, son till Gudröd, son till opplänningarnas2 ► kung Halvdan vitben. Oleif härjade som viking i västerled och erövrade Dublin på Irland och trakterna däromkring och gjorde sig till kung där. Han gifte sig med Aud den djuptänkta, dotter till Ketil flatnäsa, son till Björn buna,3 ► en förträfflig man från Norge. Torsten den röde hette deras son.

Oleif föll på Irland i strid och då for Aud och Torsten till Hebriderna.4 ► Där gifte Torsten sig med Turid, dotter till Eyvind östman, syster till Helge den magre. De fick många barn.

Torsten blev härkung. Han slog sig i lag med Sigurd jarl den mäktige, son till Östen den högljudde. De erövrade Katanäs, Söderland, Ross och Moray5 ► och mer än halva Skottland. Torsten var kung där, tills skottarna förrådde honom och han föll i strid.

Aud var på Katanäs när hon fick höra om Torstens fall. Hon lät då i lönndom bygga en knarr6 ► i skogen och då den var färdig, seglade hon ut till Orkneyöarna. Där gifte hon bort Gro, Torstens dotter, som blev mor till Grelöd, som jarl Torfinn skallklyvare gifte sig med.

Därefter for Aud till havs för att leta efter Island. Hon hade tjugo fria män på sitt skepp.

Aud kom till Island och tillbringade den första vintern i Björnshamn med sin bror Björn.

Sedan tog Aud alla landen i Dalir mellan Dögurdarån och Skraumuhlaupsån och bodde i Hvamm. Hon brukade be i Krossholar. Där lät hon resa kors, för hon var döpt och troende.

Med henne kom många framstående män som hade blivit tillfångatagna under vikingatåg i västerled och sågs som trälar. En av dem hette Vivil. Han kom från en god släkt och hade blivit tillfångatagen väster om havet7 ► och sågs som träl, innan Aud frigav honom. När Aud gav boplatser åt sitt skeppsmanskap, frågade Vivil varför Aud inte gav honom någon boplats som de andra männen. Aud svarade att det inte skulle vara någon skillnad, han skulle anses som en framstående man var han än befann sig. Hon gav honom Vivilsdalen och han bosatte sig där. Han hade en kvinna och deras söner var Torger och Torbjörn. De var lovande män och växte upp hos sin far.

 

Andra kapitlet

Torvald hette en man. Han var son till Åsvald, son till Yxna-Tores son Ulf. Torvalds son hette Erik den röde. Torvald och Erik for från Jären8 ► till Island på grund av dråp och tog land vid Hornstränderna9 ► och bosatte sig vid Drangar. Där dog Torvald. Erik gifte sig då med Tjodhild,10 ► dotter till Jorund Atlesson och Torbjörg knarrbringa, som då var gift med Torbjörn från Haukadalen. Erik flyttade då söderut och röjde land i Haukadalen och bodde på Eriksstad vid Vatnshorn.

Då orsakade Eriks trälar ett jordskred mot Valtjofs gård Valtjofsstad. Hans släkting Eyjolf dynga dödade trälarna vid Skeidabacke ovanför Vatshorn. Därför dödade Erik Eyjolf dynga. Han dödade också Holmgångs-Hrafn. Eyjolfs släktingar Gersten och Odd på Jörve åtalade honom. Erik blev då bortvisad från Haukadalen.

Han tog då Brokö och Öxnö i besittning och bosatte sig på Tradar på Söderön den första vintern. Då lånade han ut sina sätesstockar11 ► till Torgest. Sedan for Erik till Öxnö och bosatte sig på Eriksstad. Då ville han ha tillbaka sätesstockarna, men fick inte det. Erik hämtade då sätesstockarna på Breidabolstad och Torgest förföljde honom. De slogs nära gården på Drangar. Där föll två av Torgests söner och några andra män.

Därefter satte sig båda med många män omkring sig.

Styr, Eyjolf från Svinö, Torbjörn Vivilsson och sönerna till Torbjörn från Alftafjorden stödde Erik. Men Tord gälles söner, Torger från Hitardal, Aslak från Långadal och hans son Illuge stödde Torgest. Erik och hans folk förklarades fredlösa på Torsnästinget. Han utrustade sitt skepp i Eriksvik och Eyjolf gömde honom i Dimunarvik, medan Torgest och hans folk letade efter honom på öarna. Torbjörn, Eyjolf och Styr följde Erik ut från öarna. Han sade dem att han tänkte leta efter landet som Ulf kråkas son Gunnbjörn sett då han drev västerut och fann Gunnbjörnsskär. Han sade att han skulle återvända till sina vänner om han fann landet och de skildes åt i bästa vänskap. Erik lovade att han skulle ge dem all den hjälp som han kunde erbjuda ifall de skulle behöva den.

Erik seglade ut på havet vid Snöfellsjökeln och kom i land vid den jökel som heter Vitsärk. Därifrån for han söderut för att se om det var möjligt att bosätta sig där. Den första vintern12 ► var han på Eriksö nära Österbygdens13 ► mitt. På våren for han till Eriksfjorden och tog sig en boplats där. Den sommaren for han till den västra obygden och namngav många platser. Den andra vintern var han på Eriksholmarna vid Hvarvsgnipan och den tredje sommaren for han hela vägen norrut till Snöfjället och in i Korpfjorden. Då trodde han sig ha kommit längst in i Eriksfjorden. Så vände han om och var den tredje vintern på Eriksö utanför Eriksfjordens mynning.

Sommaren därpå14 ► for han till Island och landsteg i Breidafjorden. Vintern tillbringade han hos Ingolf på Holmlåt.

På våren möttes Erik och Torgest i strid och Erik förlorade. Därefter ingick de förlikning. Den sommaren for Erik för att bebygga landet som han hade funnit och han kallade det Grönland, för han menade att folk hellre skulle vilja åka dit om det hade ett lockande namn.

 

Tredje kapitlet

Torger Vivilsson gifte sig med Arnora, dotter till Einar på Lögarbacke, son till Sigmund, son till Ketil tistel, som hade tagit land i Tistelfjorden. Einars andra dotter hette Hallveg. Henne gifte sig Torbjörn Vivilsson med och därmed fick han landet vid Lögarbacke på Hellisvallarna. Dit flyttade Torbjörn och blev en mycket framstående man. Han var en god bonde15 ► och levde frikostigt.

Gudrid hette Torbjörns dotter. Hon var en mycket vacker kvinna och uppförde sig storartat på alla sätt och vis.

Orm hette en man som bodde på Arnarstape. Han hade en hustru som hette Halldis. Orm var en god bonde och en nära vän till Torbjörn. Gudrid fostrades länge hos honom.

En man hette Torger och bodde på Torgersfjäll. Han var förmögen, men hade tidigare varit träl. Han hade en son som hette Einar. Han var en ståtlig man, välartad och hade tycke för praktfulla kläder. Einar seglade mellan olika länder och var framgångsrik. Varannan vinter var han på Island och varannan i Norge.

Nu ska det sägas att en höst när Einar var på Island for han längsmed kusten på Snöfellsnäs och skulle sälja sina varor. Han kom till Arnarstape. Orm erbjöd honom att stanna där och Einar tackade ja, för vänskap följde med erbjudandet. Hans varor bars in i ett uthus. Einar packade upp sina varor och visade dem för Orm och hans husfolk och erbjöd honom att ta det han ville. Orm tog emot erbjudandet och sade att Einar var en god handelsman och bar stor lycka med sig. Men medan de höll på med varorna gick en kvinna förbi ytterdörren. Einar frågade Orm vem den vackra kvinnan som gick förbi dörren var. ”Jag har inte sett henne här förr.”

Orm svarade: ”Det är Gudrid, min fosterdotter, dotter till Torbjörn på Lögarbacke.”

Einar sade: ”Hon måste vara ett gott gifte, eller har någon redan friat till henne?”

Orm svarade: ”Flera har förvisso friat, min vän, men hon gifts inte bort med vem som helst. Det är nämligen så att hon är nogräknad i valet av män, och det är hennes far också.”

”Jag frågar”, sade Einar, ”för att här är den kvinna som jag tänker fria till och jag skulle vilja att du tar upp målet med hennes far och lägger all kraft på att det ska gå igenom. Jag ska ge dig all min vänskap i utbyte. Torbjörn bonde borde inse att släktskap skulle gagna oss båda mycket väl, för han är en stor hedersman med en god gård, men jag har hört att hans pengar är på upphällningen. Men jag saknar varken land eller lösöre och det gör inte min far heller. Det skulle vara mycket fördelaktigt för Torbjörn om giftet blev av.”

Orm svarade: ”Visst betraktar jag mig som din vän, men jag är inte angelägen att ta upp detta, för Torbjörn är en stolt man och dessutom mycket ärelysten.”

Einar sade att han inte ville annat än att frieriet skulle framföras. Orm sade att han fick bestämma.

Einar for tillbaka söderut, tills han kom hem.

En tid senare hade Torbjörn höstgille som han brukade, för han levde storslaget. Dit kom Orm från Arnarstape och många andra av Torbjörns vänner.

Orm kom i samtal med Torbjörn och sade att Einar från Torgersfjäll nyligen hade varit hos honom och att han hade blivit en mycket lovande man. Orm tog nu upp frieriet å Einars vägnar och sade att ett bröllop vore lägligt av många olika skäl. ”Hans tillgångar kan bli till stort stöd för dig, bonde.”

Torbjörn svarade: ”Inte väntade jag mig sådana ord från dig, att jag skulle gifta bort min dotter med en trälson!16 ► Och att du saknar tilltro till mina tillgångar, som ger mig ett sådant råd! Hon ska inte längre bo hos dig, då du inte tycker att hon förtjänar bättre än så!”

Sedan for Orm hem till sig, liksom de andra gästerna. Gudrid stannade kvar hos sin far och var hemma den vintern.

Men på våren hade Torbjörn gästabud, och många kom dit och det var en storslagen fest. På gillet tog Torbjörn till orda och sade: ”Här har jag bott länge. Jag har åtnjutit folks vänskap och tillgivenhet och jag kan säga att vi har kommit väl överens. Men nu börjar jag få ont om pengar, trots att jag hittills har varit en rik man. Nu vill jag hellre lämna min gård än mista min heder, hellre fara från landet än vanära min ätt. Jag tänker dra nytta av den hjälp som min vän Erik den röde lovade mig då vi skildes åt vid Breidafjorden. Jag ska fara till Grönland nu i sommar om det går som jag vill.”

Folk förstod att beslutet var betydelsefullt, för Torbjörn var en omtyckt man, och man förstod också att Torbjörn inte hade framfört det så om det hade gått att övertyga honom att stanna. Torbjörn gav gästerna gåvor och därefter var gillet över och var och en for hem till sig.

Torbjörn sålde sin mark och köpte ett skepp som stod uppstöttat i Hraunhamnåns mynning. Trettio män förberedde sig för färden med honom. Bland dem var Orm från Arnarstape och hans hustru och andra av Torbjörns vänner som inte ville skiljas från honom. Sedan lade de ut till havs och då de hade lagt ut var vädret lämpligt. Men när de kom ut på sjön upphörde medvinden, och de fick oväder och hade en besvärlig resa under sommaren. Därnäst drabbades besättningen av sjukdom och Orm och hans hustru Halldis och halva manskapet dog. Sjön tilltog i styrka och de tvingades tåla många, stora påfrestningar, men de kom ändå i land vid Herjolfsnäs på Grönland vid vinterns inbrott.17 ►

Mannen som bodde på Herjolfsnäs hette Torkel. Det var mycket fördelaktigt att känna honom och han var den bäste av bönder. Han tog emot Torbjörn och hela hans besättning över vintern. Torkel visade dem stor gästfrihet. Torbjörn och alla hans mannar trivdes hos honom.

 

Fjärde kapitlet

På denna tid rådde missväxt på Grönland. Folk som hade farit ur på jaktfärder hade fått små fångster, och somliga hade inte kommit tillbaka.

En kvinna som hette Torbjörg var där i bygden. Hon var spåkvinna och kallades lillvölvan. Hon hade haft nio systrar och alla hade varit spåkvinnor, men nu var hon ensam kvar i livet. Om vintrarna brukade Torbjörg fara runt på gästabud och folk bjöd hem henne till sig, framför allt de som var angelägna om att få veta sitt öde eller hur året skulle te sig. Och eftersom Torkel var traktens främste bonde ansågs det tillkomma honom att veta när oåret som rådde skulle vara över.

Torkel bjöd hem spåkvinnan och hon blev väl mottagen som seden bjöd när man var värd för sådana kvinnor. Högsätet ställdes i ordning åt henne och man lade en hönsfjäderskudde ovanpå. När hon anlände om kvällen tillsammans med den man som de hade sänt ut för att möta henne var hon klädd i en blå kappa som var prydd med stenar hela vägen ned till skörten. Kring halsen hade hon glaspärlor och på huvudet en svart lammskinnshuva fodrad med vitt kattskinn. I handen hade hon en stav med en spets på. Den var belagd med mässing och runt spetsen satt stenar. Om sig hade hon ett bälte med fnöske och i det hängde en stor skinnpung där hon förvarade sakerna som hon behövde för sina trollkonster. På fötterna hade hon ludna kalvskinnsskor med långa och starka remmar som var prydda med stora mässingsknappar på ändarna. På händerna hade hon kattskinnshandskar som var vita och ludna på insidan.

När hon kom in tyckte alla sig skyldiga att hälsa henne hövligt och hon svarade utefter sitt intryck av var och en. Torkel bonde tog sierskan vid handen och ledde henne till sätet som man ställt i ordning för henne. Torkel bad henne granska hans boskap, husfolk och hem.

Hon var fåordig om allt.

Borden dukades upp om kvällen och det ska sägas vad spåkvinnan fick för mat. En gröt av getmjölk lagades åt henne, och en rätt av hjärtan från alla djur som fanns där. Hon hade en mässingssked och en tveeggad kopparkniv med ett skaft av valrosstand och en avbruten spets.

Då borden var avdukade gick Torkel bonde fram till Torbjörg och frågade vad hon tyckte om att vara där, hur huset och herrskapets skick föll henne i smaken och hur snabbt hon skulle bli klar över det som han hade frågat om och som alla ville veta svaren på. Hon sade sig inte kunna säga något förrän morgonen därefter då hon hade sovit där om natten.

Morgonen därpå ställde de i ordning det som hon behövde för att kunna genomföra riten. Hon frågade om det fanns kvinnor som kunde sången Vardlokur som behövdes till trollkonsten. Men det fanns ingen. Då letade man på gården efter någon som kunde det.

Då sade Gudrid: ”Jag är varken trollkunnig eller någon klok kvinna, men Halldis, min fostermor på Island, lärde mig en sång som hon kallade Vardlokur.”

Torbjörg sade: ”Då är du visare än vad jag trodde.”

Gudrid sade: ”Men detta är en sådan sak som jag inte på något sätt vill bistå med, för att jag är en kristen kvinna.”

Torbjörg18 ► svarade: ”Det kan vara så att du kan bistå folket här, och du vore inte en sämre kvinna för det. Och från Torkel kräver jag att få de ting som behövs.”

Torkel övertalade nu Gudrid, och hon gick med på att göra som han ville. Då slog kvinnorna en ring om pallen och Torbjörg satt uppe på den. Så sjöng Gudrid sången så vackert och väl att ingen som var där tyckte sig ha hört en sång sjungas med fagrare röst. Spåkvinnan tackade henne för sången och sade att många väsen ”som förr ville vända sig från oss och inte lyda oss, har kommit hit och tyckte det var vackert att höra det som sjöngs. Nu ser jag många saker klart, som tidigare var dolda för både mig och andra. Jag kan säga att detta oår inte kommer att vara länge och att vädret blir bättre med våren. Dig, Gudrid, ska jag belöna för den hjälp som du har gett oss, för ditt öde ser jag nu mycket tydligt. Den hedervärdaste mannen här på Grönland kommer att fria till dig, men äktenskapet kommer inte att bli långvarigt, för dina vägar leder till Island, och där kommer en stor och god ätt att utgå från dig. Det skiner en ljus stråle över din ättegren, så far nu väl och lycka till, min dotter!”

Sedan gick folk fram till spåkvinnan och alla frågade om det de helst ville få reda på. Hon var en god sierska; det var lite av det som hon förutspådde som inte slog in.

Så kom folk från en annan gård för att hämta henne och hon for då dit. Då sände man bud efter Torbjörn, för han hade inte velat vara i huset medan sådan hedendom utövades där.

Vädret förbättrades snabbt som Torbjörg hade sagt. Torbjörn rustade sitt skepp och for tills han kom till Brattalid.19 ► Erik tog emot honom med öppna armar och sade att det var bra att han hade kommit dit. Torbjörn och hans närmaste var hos honom över vintern.

Senare på våren gav Erik land på Stockanäs åt Torbjörn och där byggdes en präktig gård där han sedan bodde.

 

Femte kapitlet

Erik hade då en kvinna som hette Tjodhild och två söner. Den ene hette Torsten och den andre Leif.20 ► De var båda lovande män. Torsten var hemma hos sin far och ingen man på Grönland ansågs lika lovande som han.

Leif hade seglat till Norge. Han var där med kung Olaf Tryggvason.21 ►

Men när Leif seglade från Grönland om sommaren drev de till Hebriderna. Det dröjde innan de fick medvind, så de stannade där länge om sommaren.

Leif blev förtjust i en kvinna som hette Torgunna. Hon kom från en god släkt. Leif förstod att hon nog kunde mer än de flesta.22 ►

Men när Leif seglade iväg bad Torgunna att få följa med honom. Leif frågade om det var hennes släktingars önskan. Hon sade att det inte spelade någon roll. Leif sade sig inte kunna ta en kvinna från en så mäktig ätt i ett främmande land, ”så få som vi är”.

Torgunna sade: ”Det är inte säkert att du kommer att tycka att du valde rätt.”

”Den risken får jag lov att ta”, sade Leif.

”Då säger jag dig”, sade Torgunna, ”att jag inte är ensam utan jag är med barn på grund av dig. Jag gissar att det är en son som jag kommer att föda. Även om du inte vill ta något ansvar, ska jag uppfostra sonen och sända honom till dig på Grönland när han kan segla med andra. Jag spår att den glädje som du kommer att få av sonen står i samspel till hur vi skiljs åt nu. Jag tänker också själv fara till Grönland innan jag dör.”

Han gav henne en guldring, en grönländsk mantel och ett valtandsbälte.

Pojken kom senare till Grönland och kallades Torgils. Leif tog emot honom som sin son. Vissa säger att denne Torgils kom till Island sommaren före Frodåundren.23 ► Torgils for sedan till Grönland och också där verkade det vara något underligt med honom.

Leif och hans män seglade ut från Hebriderna och kom till Norge om hösten. Leif blev hirdman hos kung Olaf Tryggvason. Kungen värdesatte honom högt och tyckte sig se att Leif var en mycket kunnig man.

En gång kom kungen i samtal med Leif och frågade: ”Tänker du segla till Grönland i sommar?”

Leif svarade: ”Det kommer jag att göra om det är er vilja.”

Kungen svarade: ”Jag tror att det vore bra. Du ska fara dit i mitt ärende och förkunna kristendomen på Grönland.”

Leif sade att det var han som fick bestämma, men att uppgiften nog skulle vara svår att genomföra på Grönland, men kungen sade att han inte kunde föreställa sig någon bättre lämpad än han, ”och må lyckan vara med dig”.

”Det kommer den blott att vara”, sade Leif, ”om jag får ta del av er lycka.”

Leif lade ut till havs när han var redo. Leif drev runt länge ute och han hittade länder som han förr inte visste om. Där fanns självsådda veteåkrar och där växte vinrankor. Där fanns också träd som heter masur och de tog några prover av allt.24 ►

Leif hittade folk på ett vrak och förde dem med sig hem och gav alla boende över vintern. Därmed visade han stort ädelmod och godhet. Han kom med kristendomen till landet och räddade människorna. Han kallades sedermera Leif den lyckosamme.25 ►

Leif landsteg i Eriksfjorden och for hem till Brattalid. Folket tog emot honom väl. Han förkunnade genast kristendomen som allmän tro och berättade kung Olaf Tryggvasons budskap för folket och sade hur mycket heder och härlighet som följde denna sed.

Erik ville sent överge sina seder, men Tjodhild gick snart över till den nya tron och lät bygga en kyrka en bit från gården. Det huset kallades Tjodhildskyrka. Där bad hon och de som hade övergått till kristendomen, och de var många. Tjodhild ville inte ha samliv med Erik sedan hon hade tagit tron, vilket han var mycket emot.

Folk talade mycket om att man borde leta upp det land som Leif hade funnit. Främst bland dem var Torsten Eriksson, en god, klok och omtyckt man. Erik ombads också att följa med, för folket trodde på hans gåva och förutseende. Han var länge motsträvig, men sade inte nej då hans vänner bad honom.

De rustade skeppet som Torbjörn hade haft på vägen till Grönland, och tjugo män utsågs att fara. De hade få varor, men desto mer vapen och mat.

Den morgonen då Erik for hemifrån tog han en kista med guld och silver och han gömde rikedomarna och for sin väg. Men när han hade kommit en kort bit på vägen, föll han från hästryggen och bröt några revben och skadade axeln och utbrast: ”Aj aj!” På grund av detta sände han bud till sin hustru, att hon skulle ta fram kistan som han hade gömt, och sade sig ha betalat dyrt för att han hade gömt rikedomen.

Sedan seglade de ut ur Eriksfjorden, glada och förhoppningsfulla.

De drev länge omkring ute på havet och kom inte på de stråk som de ville. De skymtade Island och såg fåglar från Irland. Deras skepp kastades fram och tillbaka på havet. Om hösten for de tillbaka, de var trötta och utslitna, och vid vinterns inbrott steg de i land vid Eriksfjorden.

Då sade Erik: ”Gladare var vi i somras när vi seglade ut ur fjorden än vad vi är nu,26 ► men trots allt finns det mycket att glädjas åt.”

Torsten sade: ”Nu vore det en hövdings ansvar att hjälpa alla dessa män som står här helt utblottade, och ge dem boende.”

Erik svarade: ”Det är så sant som det är sagt, att en fråga kräver ett svar, och så ska det bli här också. Jag ska följa dina råd i denna fråga.”

Nu gick alla de som inte hade någon annan plats att bo med Erik och Leif. Sedan for de hem till Brattalid och var där över vintern.

 

Sjätte kapitlet

Nu ska det sägas att Torsten Eriksson friade till Gudrid Torbjörnsdotter. Målet mottogs väl, både av henne och hennes far, och det bestämdes att Torsten skulle få Gudrid. Bröllop hölls i Brattalid under hösten. Firandet gick fint och mycket folk var där.

Torsten bodde i Västerbygden på en gård som hette Lysefjord.27 ► En man som också hette Torsten ägde halva gården. Sigrid hette hans hustru.28 ► På hösten for Torsten till sin namne i Lysefjord tillsammans med Gudrid. Där blev de väl mottagna. De var där över vintern.

Då hände det sig att en farsot kom till gården när vintern nästan var över. Gårde hette förmannen där. Han var en illa omtyckt man. Han insjuknade först och dog. Sedan dröjde det inte länge till dess att den ene efter den andre dog. Så drabbades också Torsten Eriksson och Sigrid, den andre Torstens hustru.

En kväll ville Sigrid gå till uthuset som stod mittemot ytterdörren. Gudrid följde henne, och de kollade ut genom dörren. Då utbrast Sigrid: ”Å!”29 ►

Gudrid sade: ”Vi har varit obetänksamma, och du bör se till att du inte fryser. Låt oss fort gå in igen.”

Sigrid svarade: ”Det kan jag inte. Här står alla de döda utanför dörren och bland dem ser jag din Torsten och mig själv, och sådant är hemskt att se.”

Men sedan sade hon: ”Nu ser jag dem inte.”

Då var också Torsten försvunnen. Hon hade tidigare tyckt sig se honom med en piska i handen för att kämpa mot hopen. Sedan gick de in.

Men innan morgonen grytt hade hon dött och man gjorde en kista åt liket. Samma dag skulle några män ut och ro och Torsten ledde dem till stranden. Och på eftermiddagen gick han för att se deras fångst. Då sände Torsten Eriksson bud åt sin namne och bad honom komma till gården och sade att där var det långtifrån lugnt, för den döda husfrun försökte resa på sig och ville in under hans täcke. Och när han kom in hade hon kommit upp på sängstocken hos honom. Han tog tag i henne med händerna och högg en vedyxa i hennes bröst.

Torsten Eriksson avled vid skymningen. Torsten bad Gudrid att lägga sig ner och sova och sade att han skulle vaka vid liket om natten. Gudrid gjorde som han sade och hon somnade med detsamma.

Men en bit in på natten reste Torsten sig och sade att han ville att Gudrid skulle kallas dit och sade att han ville tala med henne. ”Gud vill ge mig denna stund för att förbättra min ställning.”

Torsten gick till Gudrid och väckte henne och bad henne välsigna sig och be Gud om hjälp. ”Torsten Eriksson har sagt mig att han vill träffa dig. Du får själva fatta ditt beslut, jag kan varken råda dig för eller mot.”

Hon svarade: ”Det kan vara så att denna märkliga sak är något som är menat att bli minnesvärt. Jag sätter min tillit till att Guds försyn kommer att vaka över mig. Med Guds nåd ska jag våga tala med honom, för då kommer jag inte att drabbas av något ont. Jag vill inte att han fortsätter så här, men jag anar att det kanske blir så.”

Nu gick Gudrid för att träffa Torsten, och hon tyckte att det verkade som att han fällde en tår. Han viskade tyst några ord i hennes öra så att bara hon kunde höra. Sedan sade han att saliga är de som håller tron högt, med den följer nåd och hjälp, men trots det, sade han, är det många som förringar tron. ”Det är ett oskick, såsom seden har varit här på Grönland sedan kristendomen kom, att begrava folk i ovigd jord och nästan utan mässång. Jag vill att jag och de andra som har dött här förs till en kyrka. Men Gårde vill jag låta bränna på bål snarast möjligt, för det är han som bär skulden för alla gengångare som har varit här under vintern.”

Han berättade också för henne hur han själv hade det, och sade att ett storartat öde stundade henne. Han bad henne akta sig för att gifta sig med en grönländsk man. Han bad henne också att ge deras tillgångar till kyrkan eller till de fattiga. Och så sjönk han åter ned för andra gången.

Seden på Grönland hade sedan kristendomens ankomst varit att folk begravdes i ovigd jord på gårdarna där de dog. Så slog man ner en påle till den dödes bröst och sedan när präster kom drog man upp pålen och hällde vigvatten i hålet och sjöng sånger, även om lång tid hade förflutit.

Torstens och de andras lik forslades till kyrkan i Eriksfjorden och präster sjöng sånger över dem.

Därefter dog Torbjörn. Gudrid ärvde alla tillgångarna. Erik tog hand om henne och sörjde väl för henne.

 

Sjunde kapitlet

En man hette Torfinn Karlsämne, son till Tord hästhuvud som bodde norröver på Rönnäs i Skagafjord.30 ► Karlsämne var från en god släkt och hade stora ägor. Torun hette hans mor. Han var på handelsfärd och ansågs vara en god köpman.

En sommar rustade Karlsämne sitt skepp och tänkte segla till Grönland. Snorre Torbrandsson från Alftafjorden anslöt sig till färden med honom och fyrtio man med dem.

En man hette Bjarne Grimolfsson och var från Breidafjorden. En annan hette Torhall Gamlesson och var från Östfjordarna. De rustade sitt skepp samma sommar som Karlsämne och ville fara till Grönland. De var fyrtio man på skeppet. De sjösatte dessa två skepp när de var redo.

Det nämns inte hur länge deras färd varade, men det ska sägas att båda skeppen kom till Eriksfjorden på hösten.

Erik och andra män i landet red ner till skeppen och började köpa och sälja varor med dem. Styrmännen erbjöd Erik att ta vad han ville av lasten,31 ► och Erik visade dem stor hövlighet i gengäld, för han bjöd de två skeppsmanskapen hem till sig över vintern på Brattalid. Detta tackade köpmännen ja till och de slog följe med Erik. Sedan fördes deras varor hem till Brattalid. Där fanns det inte brist på goda och stora uthus att förvara lasten i. Köpmännen trivdes gott hos Erik om vintern.

Men när det drog sig närmare jul blev Erik mindre munter än han brukade vara. En gång kom Karlsämne till tals med Erik och sade: ”Är det något som tynger dig, Erik? Jag tycker mig märka att du är något mer tillbakadragen än vad du har varit. Du tar hand om oss på ett storartat sätt och vi står i skuld att betala dig efter vår förmåga. Säg mig nu vad som orsakar din olycka.”

Erik svarade: ”Ni har återgäldat väl och hedersamt. Jag är inte rädd för att ni är missnöjda med vårt utbyte, men det vore illa om det blir så att ni aldrig haft en sämre jul än den som nu är på väg.”

Karlsämne svarade: ”Så behöver det inte bli. Vi har malt, mjöl och korn på våra skepp och av det får du ta så mycket som du önskar och ordna ett gille värdigt en hövding som du.”

Och det tackade han ja till. Så ordnades ett julgille och det blev så ståtligt att folk knappast tyckte sig ha sett en sådan storslagen fest.32 ►

Och efter julen bad Karlsämne Erik om Gudrids hand, för han förstod det som att Erik kunde bestämma om det, och han tyckte att kvinnan både var vacker och klok. Erik svarade och sade sig vara välvillig till hans förfrågan och att hon förtjänade ett gott gifte. ”Det är också sannolikt att hon följer sitt öde”, om hon skulle giftas bort med honom, och han sade att han bara hade hört gott om honom. Nu framfördes frieriet till henne och hon lät Erik bestämma. Och nu dröjde det inte länge förrän målet gick igenom och festen förlängdes och gjordes till ett bröllop.

Stor var glädjen i Brattalid på vintern. Man spelade bräde och berättade sagor och mycket annat som folket på gården tyckte om.

 

Åttonde kapitlet

På vintern inleddes stora samtal i Brattalid om att Karlsämne och Snorre tänkte söka efter Vinland33 ► och alla talade mycket om det. Och det blev så att Karlsämne och Snorre rustade sitt skepp och tänkte söka efter Vinland om sommaren. För färden förberedde sig Bjarne och Torhall med sitt skepp och de varor som de hade fört med sig.

En man hette Torvard. Han var gift med Erik den rödes oäkta dotter Frejdis. Han for med dem, liksom Eriks son Torvald och Torhall som kallades jägaren.34 ► Han hade länge varit på jaktfärder med Erik om somrarna och han var betrodd med mycket. Torhall var storväxt, svart och såg ut som ett troll. Han var till åren kommen, ohyfsad till sättet, tystlåten, fåordig till vardags, svekfull, framfusig och eggade för jämnan folk till det värre. Han hade inte beblandat sig mycket med tron sedan den kommit till Grönland. Torhall sågs som illa omtyckt, men Erik hade ändå länge haft förtroende för honom. Han var på skeppet med Torvald och hans folk, för han kände väl till obygderna. De hade det skepp som Torbjörn hade haft med sig, och de for tillsammans med Karlsämne och de flesta ombord var grönländare. På deras skepp var hundrasextio man. Så seglade de till Västerbygden och till Björnön.35 ► Därifrån seglade de ut från Björnön med nordlig vind. De var till havs två dagar. Då fann de land och rodde ut i båtar och utforskade landet och fann många hällar som var så stora att två män kunde ligga raklånga på dem fot mot fot. Det fanns många fjällrävar där. De gav landet namn och kallade det Helluland.36 ►

Så seglade de i söderut två dagar och då låg ett land med stora skogar och många djur framför dem. En ö låg sydost om landet, och där fann de björnar och kallade ön för Björnön, men landet med skogen kallade de Markland.37 ►

När två dagar gått såg de land och de seglade ditåt. Där fanns ett näs som de kom till. De seglade längsmed landet och hade landet på styrbordssida. Där fanns öppna kuster och långa sandstränder. De for i land med båtar och fann en skeppsköl och kallade platsen Kölnäs. De namngav också stränderna och kallade dem Furdustränderna, för att de var långa att segla längsmed. Sedan blev landet uppdelat med vikar och de styrde skeppen mot bukterna.

Då Leif var hos kung Olaf Tryggvason och han bad honom förkunna kristendomen på Grönland, hade kungen gett honom två skottar. Mannen hette Hake och kvinnan Hekja. Kungen hade sagt Leif att använda dessa två om han behövde någon som var snabb, för de var snabbare än djur. Leif och Erik lät dessa två följa med Karlsämne.

När de hade seglat förbi Furduständerna lät de skottarna gå i land och bad dem springa söderut och undersöka landet och komma åter innan tre dagar hade gått. De var klädda på så vis att de hade det kläde som de kallade kjafal. Den var gjord på så sätt att hättan var ovanpå och den var öppen på sidorna och saknade ärmar och var sammanknäppt mellan benen med en knapp och en metallögla, men förutom det var de nakna.

De kastade ankar och väntade där denna stund.

Och när tre dagar hade gått kom de springande uppifrån landet och en av dem hade vindruvor i händerna och den andra självsådda veteax. Karlsämne sade att de verkade ha funnit ett gott land. De tog ombord dem och for iväg tills kusten blev inskuren av fjordar. De styrde in skeppen i en fjord. Där fanns en ö utanför och runt den var starka strömmar. De kallade ön Strömsön. Det fanns så många fåglar där att man knappt kunde sätta ned foten mellan äggen. De styrde in i fjorden och kallade den Strömsfjorden och bar ut lasten ur skeppen och bosatte sig där.

De hade med sig all sorts boskap och undersökte landets tillgångar. Det fanns berg och det var vackert att se sig om där. De gjorde inget utom att lära känna landet. Det växte högt gräs där.

Där var de över vintern och det blev en hård vinter, men det hade de inte förberett sig på, så det blev ont om mat och jakten gick sämre. Så for de ut till ön och hoppades att det skulle finnas jaktbyte eller drivgods där. Där var dock föga i matväg, men deras boskap mådde väl. Sedan bad de Gud att han skulle sända dem mat, men det gick inte så snabbt som de hade hoppats. Så försvann Torhall och folk gick för att leta efter honom. De sökte i tre dagar sammanlagt. På den fjärde dagen fann Karlsämne och Bjarne honom på en klippavsats. Han kollade upp i luften med ögonen, munnen och näsborrarna öppna och han kliade och nöp sig själv och mumlade något.

De frågade varför han hade kommit dit. Han sade att det inte spelade någon roll och bad dem att inte fundera över det och sade att han hade levt så länge att de inte behövde bestämma över honom. De bad honom följa med dem hem. Han gjorde så.

Lite senare drev en val in och folk skyndade ut och skar upp den, men ingen visste vilken sorts val det var. Karlsämne kunde mycket om valar, men inte heller han kände igen den. De som skötte maten kokade valen och de åt av den, men alla blev sjuka.

Då sade Torhall: ”Blev det nu inte så att den rödskäggige överglänste er Kristus? Detta har jag fått för mina skaldedikter som jag diktade till Tor, som jag förlitar mig på helt och hållet. Sällan har han svikit mig.”

När de fick reda på detta ville ingen äta mer och de kastade ner valen från en klippa och vände sig till Guds misskund. Så gav de sig ut att ro och då saknades inget.

Under våren for de in i Strömsfjorden och fick fångst på båda landen; jakt på fastlandet och ägg på ön och så fisk i havet.

 

Nionde kapitlet

Nu talade de om sin färd och lade upp planer. Torhall jägare ville fara norrut längs Furdustränderna och förbi Kjölnäs för att leta efter Vinland, men Karlsämne ville fara söderut och österut längsmed landet, för han tyckte landet verkade bli bättre längre söderut och att det vore klokast att undersöka åt båda hållen.

Nu rustade sig Torhall vid ön, men de var inte fler än nio man. Resten av gruppen for med Karlsämne.

Och en dag då Torhall bar ombord vatten på sitt skepp, drack han av det och diktade denna visa:

Jag blev lovad
den bästa dryck
då jag kom hit. Men,
mina mannar, löftena om
landet var lögner.
Här kryper jag till källan
lyfter byttan, dricker vatten
– inget vin kom på mitt skägg.
Hafa kváðu mik meiðar
malmþings er komk hingat,
mér samir láð fyrir lýðum
lasta, drykk inn bazta.
Bílds hattar verðr byttu
beiðitýr at reiða
heldr er svá at ek krýp at keldu
komat vín á grǫn mína.
38 ►

Så lade de ut, och Karlsämne följde dem från ön. Innan de hissade segel diktade Torhall en visa:

Kom, nu åker vi tillbaka
hem till våra landsmän.
Låt skeppet segla
söka sin väg över havet,
medan flinka kämpar
kokar val och bygger bo
på Furdustränder,
landet som de hyllar.
Fǫrum aptr þar er órir
eru sandhimins landar;
látum kennival kanna
knarrar skeið in breiðu,
meðan bilstyggvir byggva
bellendr ok hval vella
laufa veðrs, þeir er leyfa
lǫnd á Furðustrǫndum.

Sedan skildes de från de andra och seglade norrut förbi Furdustränderna och Kölnäs och ville sedan vända västerut. Då kom vindar emot dem och de drev till Irland där de blev slagna och tagna till trälar. Där dog Torhall.

 

Tionde kapitlet

Karlsämne for söderut längsmed landet med Snorre och Bjarne och deras folk. De for länge och till dess att de kom till en flod som rann uppifrån landet ner till en sjö och så vidare ut i havet. Framför flodmynningen fanns stora sandbankar och det gick inte att komma in i floden förutom vid högvatten. Karlsämne och hans folk seglade då till flodmynningen och kallade landet för Hop.39 ► Där fann de självsådda veteåkrar där det var lågland och vinrankor överallt där det var backar. Varje bäck var full med fisk. De grävde gropar där landet och vattnet möttes, och sedan blev det högvatten, och när vattnet rann undan var det hälleflundror i groparna. Det fanns rikligt med djur av alla slag i skogen.

De var där en halv månad och roade sig och lade inte märket till något särskilt. Sin boskap hade de med sig.

En tidig morgon när de såg sig omkring fick de syn på nio skinnbåtar och i dem viftades det med träpåkar och det ljöd från dem som från snurror och det viftades medsols.

Då sade Karlsämne: ”Vad kan detta innebära?”

Snorre svarade honom: ”Det kan vara så att detta är ett fredstecken. Låt oss ta en vit sköld och bära emot dem.” Och så gjorde de.

Då rodde de andra emot dem och förundrades och gick i land. De var små män med ondskefullt utseende och fult hår på huvudet. Deras ögon var stora och kinderna breda, och de stannade där en stund och förundrades. Sedan rodde de iväg söderut förbi näset.

De40 ► hade byggt sina hus ovanför sjön och några låg längre inåt land och andra närmare sjön.

Nu var de där den vintern. Det kom ingen snö alls där och alla deras djur gick ute själva.

 

Elfte kapitlet

Nu när våren kom kunde de en tidig morgon se att en mängd skinnbåtar rodde söderifrån förbi näset, så många som om kol vore utspritt, och det viftades med träpåkar från varje skepp. De höll då upp sköldarna och inledde byteshandel och det andra folket ville helst köpa rött tyg. De ville också köpa svärd och spjut, men det förbjöd Karlsämne och Snorre. De gav ogarvat skinn för tyget och tog ett spannlångt41 ► tygstycke för en bit skinn och band det om sina huvuden, och så pågick det en stund.

Men när tyget började tryta skar de sönder det så att de inte var bredare än två fingrar. Ändå gav skrälingarna42 ► lika mycket eller mer.

Så hände det att en tjur, som Karlsämne och hans folk hade, sprang ut från skogen och brölade högt. De blev rädda, skrälingarna, och sprang till båtarna och rodde söderut längsmed landet. Man såg inte till dem under sammanlagt tre veckor.

Men när den tiden hade gått såg de en stor mängd av skrälingarnas skepp komma söderifrån så som en ström. Det viftades med träpåkar, alla motsols, och alla skrälingarna tjöt högt. Då tog de röda sköldar och bar emot dem. Så möttes de i strid. Det blev en hård kamp. Skrälingarna hade också slungor. Karlsämne och Snorre såg att skrälingarna lade en stor kula, som såg ut som en fårmage och var blå till färgen, på en stång och den flög upp på land över Karlsämne och hans folk, så att de inte ville göra något annat än fly upp längs floden, för de upplevde det som att skrälingarnas här kom närmare från alla håll och de stannade inte förrän de kom till några branta kullar. Där gjorde de hårt motstånd.

Frejdis kom ut och såg att de höll på att fly. Hon ropade: ”Varför springer ni undan från sådana ynkryggar, så storartade män som jag trodde skulle slakta dem som boskap. Om jag hade vapen tror jag att jag skulle slåss bättre än var och en av er.” De lade ingen vikt vid det hon sade. Frejdis ville följa dem, men hon kom efter för att hon var havande. Hon gick då efter dem in i skogen och skrälingarna förföljde henne. Hon fann en död man framför sig, Torbrand Snorresson, och det satt en sten i hans huvud. Svärdet låg bredvid honom och hon tog upp det för att försvara sig med. Då kom skrälingarna mot henne. Hon drog då särken från ena bröstet och slog svärdet mot det. De blev rädda och sprang undan och till sina skepp och for iväg.

Karlsämne och de andra hyllade hennes lycka.

Två av Karlsämnes män hade fallit och flera av skrälingarna, trots att de hade varit fler. Nu gick de till sina hus och frågade sig vilka det var som hade anfallit dem inifrån landet. De förstod nu att den enda hären hade varit den som kom från skeppen och att den andra hade varit en synvilla.

Skrälingarna hittade också en död man och det låg en yxa i hans hand. En av dem tog upp yxan och högg den i ett träd och så gjorde de andra likadant och de tyckte att den var en dyrgrip och att den högg bra.43 ► En av dem högg den i en sten och då gick yxan sönder. Då tyckte han att den inte var till någon nytta, då den inte stod emot sten, och slängde den till marken.

De tyckte sig nu förstå att trots att landet hade goda tillgångar, skulle krigshot och rädsla för jämnan råda med dem som bodde där sedan tidigare. Sedan förberedde de sig för uppbrott och tänkte fara till sitt land. De seglade norrut längsmed landet och fann fem skrälingar som sov i skinnsäckar nära vattnet och de hade med sig askar med djurmärg blandat med blod. De antog att de var bortdrivna från landet. De dödade dem.

Sedan fann de ett näs med en mängd djur på. Det såg ut som att näset var helt täckt med spillning för djuren låg där om nätterna. Nu kom de till Strömsfjorden och där fanns allt i överflöd. Vissa säger att Bjarne och Gudrid och hundra man med dem hade stannat kvar där om vintern och inte farit längre, medan Karlsämne och Snorre och fyrtio man hade farit söderut och hade inte stannat i Hop längre än knappt två månader och hade återvänt samma sommar.

Karlsämne for med ett skepp för att leta efter Torhall, men resten stannade kvar. De for norrut förbi Kölnäs och sedan västerut och då låg landet babord om dem. Där fann endast ödemarker. När de hade farit länge föll en flod uppifrån landet från öst och till väst. De styrde in i flodmynningen och lade till vid den södra stranden.

 

Tolfte kapitlet

Det var morgon. Ovanför gläntan såg Karlsämne och hans folk en fläck som glittrade mot dem, och de hojtade mot den. Det rörde sig och visade sig vara en enfoting44 ► och den sprang ner till den plats som de låg vid. Torvald, Erik den rödes son, satt vid styret och enfotingen sköt en pil i hans mage. Torvald drog ut pilen och sade: ”Det är fett runt inälvorna. Vi har funnit ett gott land, men det kan vi knappast njuta av.” Torvald dog av detta sår lite senare. Då sprang enfotingen iväg norrut igen.45 ► De sprang efter enfotingen och såg honom till och från. Men så sprang han utom synhåll och försvann ut i en vik. Då vände de åter.

Då framförde en man denna dikt:

Karlarna jagade
– helt sant är det –
en enfoting
ner till stranden.

Men den märklige mannen
for fort fram
över hällar och hålor.
Hör, du, Karlsämne!

Eltu seggir,
allsatt var þat,
einn einfœting
ofan til strandar,

en kynligr maðr
kostaði rásar
hart of stopir;
heyrðu, Kerlsefni.

Så for de åter iväg norrut och de tyckte sig se Enfotingslandet. Då ville de inte längre utsätta besättningen för fara. De trodde att alla berg som de nu hade funnit var desamma som de i Hop och det verkade som att det borde vara lika långt till Strömsfjorden i båda riktningarna. De for tillbaka och var i Strömsfjorden den tredje vintern. Då blev männen osams. De som inte hade kvinnor började bråka med dem som var gifta. Där föddes den första hösten Karlsämnes son Snorre och han var tre vintrar gammal när de for iväg. De hade sydlig vind och kom till Markland och fann fem skrälingar. En var skäggig, två var kvinnor och två barn. Karlsämne och hans folk tog pojkarna, men de andra kom undan och försvann genom jorden. Men pojkarna hade de med sig och de lärde dem språket och döpte dem. De sade att deras mor hette Vethilde och deras far Oväge. De sade att kungar styrde över Skrälingslandet. En av dem hette Avaldamon och en annan Valdidida. De sade att det inte fanns några hus där och att folket sov på hällar eller i hålor. De sade att det fanns ett land på andra sidan deras land och där gick folk i vita kläder och skrek högt och bar stänger framför sig med vimplar på. Det trodde folket var Vitmanslandet.46 ►

Nu kom de till Grönland och var med Erik den röde om vintern.

 

Trettonde kapitlet

Bjarne Grimolfsson och hans män kom ut i Grönlandshavet och hamnade i Maskhavet. De hann inte märka något innan skeppet var maskätet under dem. Då samtalade de om vad de skulle göra. De hade en skeppsbåt som var smord med sältran. Det sägs att havsmasken inte tränger sig igenom det trä som är smort med sältran. De flesta tyckte att så många som möjligt i manskapet skulle gå över till båten. Men när man försökte visade det sig att båten inte rymde mer än halva besättningen.

Bjarne sade då att man skulle få gå ombord i båten utifrån lottdragning och inte efter anseende. Var och en av männen som var där ville till båten, men den skulle inte få plats med alla. Därför följde de detta råd, att dela manskapet mellan båten och skeppet. Det blev så att Bjarne fick gå ombord på båten och nästan halva manskapet med honom.

Så gick de från skeppet och i båten.

Då de hade kommit i båten sade en ung isländsk man som hade följt med Bjarne: ”Tänker du skiljas från mig här, Bjarne?”

Bjarne svarade: ”Så måste det nu bli.”

Han sade: ”Det var inte vad du lovade mig, då jag for med dig från min fars gård på Island.”

Bjarne svarade: ”Jag ser inte någon annan lösning. Eller,” sade han, ”vad har du för förslag?”

Han sade: ”Jag föreslår att vi byter plats och att du kommer hit och jag går dit.”

Bjarne svarade: ”Så ska det bli, för jag ser att du gärna vill leva och är mycket rädd för att dö.”

Så bytte de plats. Denne man gick till båten och Bjarne gick upp på skeppet. Och det sägs att Bjarne dog där ute på Maskhavet tillsammans med alla som var med honom på skeppet. Men båten och de som var ombord på den for sin väg till dess de kom i land och berättade denna saga.

 

Fjortonde kapitlet

Sommaren därefter for Karlsämne till Island och Gudrid med honom, och han for hem till sin gård på Rönnäs.

Hans mor tyckte att han han tagit ett dåligt gifte och hon var inte hemma den första vintern. Men när hon märkte att Gudrid var mycket duglig for hon hem och de kom väl överens.

Snorre Karlsämnessons dotter var Hallfrid, biskop Torlak Runolfssons47 ► mor.

De hade en son som hette Torbjörn. Hans dotter hette Torun, biskops Björns48 ► mor.

Torger hette Snorre Karlsämnessons son, far till Yngvild, mor till biskop Brand den förste.49 ►

Och här slutar denna saga.

 


 

FOTNOT

1
Härkung var en som styrde en armé men saknade land.
2
Oppland ligger norr om dagens Oslo.
3
Betydelsen av tillnamnet buna är inte klarlagt.
4
Hebriderna, ögruppen nordväst om Skottlands fastland, kallades Söderöarna av nordborna under medeltiden.
5
Nuvarande Caithness, Sutherland, Ross och Moray i norra Skottland.
6
En knarr var ett fornnordiskt lastfartyg. Se vidare Gunnar D. Hanssons artikel ”Skepp och sjöfart” i femte bandet av Islänningasagorna.
7
Uttrycket ”väster om havet” syftade på brittiska öarna.
8
Jæren, område i sydvästra Norge.
9
Hornstränderna är den nordligaste delen av Västfjordarna på nordvästra Island. Området avfolkades på 1900-talet och är numera en nationalpark.
10
Rättat från ”Torhild”. Överallt annars i Skálholtsbók omnämns Eriks hustru som ”Tjodhild”, liksom i Grönlänningarnas saga och Landnámabók. I Hauksbók står hon som ”Torhild” på tre ställen och som ”Tjodhild” på tre.
11
En sorts utsmyckad träbräda.
12
År 982–983.
13
I både Skálholtsbók och Hauksbók står det att Eriksö låg i Västerbygden, men i Landnámabók står det att den låg i Österbygden, vilket verkar mer sannolikt utifrån sammanhanget.
14
År 985.
15
”God bonde” i Hauksbók, ”gode” (isl. goðorðsmaður eller goði, en sorts hövding och präst) i Skálholtsbók, vilket knappast stämmer.
16
Lägg märket till att också Torbjörn Vivilsson själv är son till en frigiven träl.
17
14 oktober 999.
18
”Torbjörg” i Hauksbók, ”Torbjörn” i Skálholtsbók. Här är Hauksbóks version troligen tillförlitligare eftersom samtalet förs mellan Gudrid och Torbjörg och eftersom det senare nämns att Torbjörn har hållit sig borta från gården medan trollkonster utövades där.
19
Brattalid (isl. Brattahlíð) var Erik den rödes gård i Österbygden på Grönland. Arkeologer har hittat rester efter gården vid Skovfjorden (grönl. Tunuliarfik).
20
Ytterligare en son omnämns senare i åttonde kapitlet: Torvald Eriksson. Dessutom hade Erik dottern Frejdis, som dock hade en annan mor.
21
Olav Tryggvason (ca 968–1000), kung av Norge 995–1000.
22
I motsvarande mening i Hauksbók står det att Leif förstod att hon var ”mångkunnig”, d.v.s. trollkunnig.
23
Frodåundren är en serie övernaturliga händelser som det berättas om i Eyrbyggarnas saga.
24
I Grönlänningarnas saga är det inte den fromme Leif Eriksson utan istället hedningen Bjarne Herjolfsson som var först med att skåda Nordamerikas fastland då han drivit ur kurs på väg från Island till Grönland. Bjarne gick dock aldrig i land, så även i Grönlänningarnas saga är Leif den förste nordbon att sätta sin fot i Vinland.
25
Att vara ”lyckosam” i medeltidens Norden innebar något annat än det gör idag. Lyckobegreppet hängde samman med ödestron och lyckosamma var främst hövdingar, kungar och folk som hade uträttat stordåd. Man trodde att lyckan kunde överföras från person till person – det är därför Leif Erikson säger ”om jag får ta del av er lycka” till kung Olaf Tryggvason. På motsatt sätt kunde också olycka smitta av sig på omgivningen, vilket olycksmän som Gårde och Torhall jägare ger prov på senare i sagan.
26
Texten här är från Hauksbók. I Skálholtsbók lyder motsvarande stycke: ”Gladare var de i somras när de seglade ut ur fjorden än vad vi är nu.” Den texten skulle kunna tolkas som att Erik inte följde med på resan utan stannade kvar på Brattalid efter att ha fallit ned från sin häst, men på grund av den märkliga blandningen av ”vi” och ”de” brukar Hauksbóks version här anses som riktigare.
27
Lysefjord (grönl. Ameralik) ligger just söder om dagens Godthåb (grönl. Nuuk), Grönlands huvudstad.
28
I Grönlänningarnas saga omnämns Torsten och Sigrid som Torsten den svarte och Grimhild. Där får Torsten Eriksson och Gudrid Torbjörnsdotter bo hos dem efter den misslyckade färden till Vinland.
29
Utrop, i stil med detta ”å!” och det tidigare ”aj aj!”, är knappast något typiskt för islänningasagorna och de återfinns endast i Skálholtsbók. I Hauksbók finns mer subtila omskrivningar.
30
Nuvarande Reynistaður vid Skagafjörður på norra Island.
31
Inledningen på denna mening är från Hauksbók. Motsvarande stycke i Skálholtsbók lyder: ”Styrmännen erbjöd Gudrid att ta vad hon ville av lasten.” I Íslenzk fornrit anges det som tveklöst felaktigt eftersom meningen fortsätter med att det var Erik (och inte Gudrid) som visade stor hövlighet i gengäld.
32
I Hauksbók tilläggs: ”[…] i ett fattigt land.”
33
Det här är första gången som Vinland nämns vid namn i Erik den rödes saga och det åsyftar givetvis det land som Leif Eriksson upptäckte under sin färd från Norge till Grönland i femte kapitlet. Var Vinland låg är omdiskuterat, men Newfoundland, New Brunswick och Nova Scotia brukar nämnas som troliga platser.
34
Här är styckets tre första meningar tagna ur Hauksbók. I motsvarande stycke i Skálholtsbók (”En man hette Torvald. Han var Erik den rödes måg. Torhall kallades jägaren.”) nämns ingen Torvard, och Torvald sägs istället vara Erik den rödes svärson. Det är dock förmodligen ett misstag från skribentens sida, eftersom Torvald senare i sagan omnämns som Erik den rödes son i båda handskrifterna. Också i Grönlänningarnas saga står det att Erik den röde och Torvald var far och son.
35
Diskoön (grönl. Qeqertarsuaq) vid Grönlands västkust.
36
Helluland brukar anses vara Baffinön i Nunavut (Kanada). Namnet kommer från fornnordiskans hella som betydde 'häll'.
37
Markland låg troligtvis på Labradorhalvöns kust. Namnet kommer från fornnordiskans mǫrk som bl.a. betydde 'skog'.
38
Den fornnordiska diktkonsten byggde på invecklade system av allitterationer och relativt fri meningsbyggnad inom vardera vershalva. Bruk av s.k. kenningar, omskrivningar, var också vanligt och de utsmyckade formuleringarna skilde sig mycket åt från den rakare berättarstilen i resten av sagorna. Se vidare Gunnar D. Hanssons artikel ”Skaldediktning” i femte bandet av Islänningasagorna.
39
I Grönlänningarnas saga omnämns bosättningen i Vinland som Leifsbodarna, men i Erik den rödes saga kallas den alltså Hop. I L'Anse aux Meadows på Newfoundland i Kanada upptäcktes på 1960-talet rester av nordiska bosättningar av en arkeologisk expedition ledd av det norska paret Anne Sine och Helge Ingstad. Se vidare Ingstads bok Västervägen till Vinland.
40
”De” syftar på ”Karlsämne och hans folk”, som det står i Hauksbók, och alltså inte på det främmande folket.
41
Drygt en decimeter.
42
Det här är första gången som det andra folket benämns ”skrälingar” i Skálholtsbóks version av Erik den rödes saga. Ordet tros komma från fornnordiskans skrá, 'torrt skinnstycke', antingen för folkets kläder eller på grund av att de var magra. Skrälingarna tillhörde sannolikt mi'kmaq-folket, vars ättlingar fortfarande lever i östra Kanada och de nordöstra delarna av Förenta staterna. Se vidare Larsson, s. 95–109. Ordet ”skräling” användes också om inuiterna på Grönland.
43
Den här meningen står med i Hauksbók, men saknas i Skálholtsbók. Eftersom nästa mening inleds med samma ord, ”en av dem”, beror skillnaden troligen på att den som nedtecknade Skálholtsbók råkade hoppa över meningen.
44
Enfotingen kan ses som ett exempel på de många övernaturliga inslagen i Erik den rödes saga, eller så kan den tolkas som en annan benämning på något amerikanskt ursprungsfolk, kanske samma som ”skrälingarna”.
45
De senaste fem meningarna är hämtade ur Hauksbók. I Skálholtsbók återges ungefär samma meningar men i en annan ordning, vilket ger ett mer osammanhängande intryck.
46
I Hauksbók tilläggs det: ”eller det stora Irland”. Vitmanslandet eller det stora Irland omnämns även i bl.a. Landnámabók, där det sägs att landet låg sex dagars segling väster om Irland.
47
Þorlákur Rúnólfsson, biskop i Skálholt, Islands södra biskopssäte, 1118–1133.
48
Björn Gilsson, biskop i Hólar, Islands norra biskopssäte, 1147–1162.
49
Brandur Sæmundarson, biskop i Hólar 1163–1201.

 

TEXT
Joakim Lilljegren

 

 

BILDER
Klicka på valfri bild för att öppna galleri.

  • Erik den Rödes Saga
  • Erik den Rödes Saga
  • Erik den Rödes Saga
  • Erik den Rödes Saga
  • Erik den Rödes Saga
  • Erik den Rödes Saga
  • Erik den Rödes Saga
  • Erik den Rödes Saga
  • Erik den Rödes Saga
  • Erik den Rödes Saga

 

 

Kommentarer eller frågor på artikel ?

 

 

Fler artiklar...

  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32
  • 33
  • 34
  • 35
  • 36
  • 37
  • 38
  • 39
  • 40
  • 41
  • 42
  • 43
  • 44
  • 45
  • 46
  • 47
  • 48
  • 49
  • 50
  • 51
  • 52
  • 53
  • 54
  • 55
  • 56
  • 57
  • 58
  • 59
  • 60
  • 61
  • 62
  • 63
  • 64
  • 65
  • 66
  • 67
  • 68
  • 69
  • 70
  • 71
  • 72
  • 73
  • 74
  • 75
  • 76

Senaste artiklar...

Mest lästa artiklar

  • The Christian Signification of the Ramsund Carving

    The Christian Signification of the Ramsund Carving

          Sigurdsristningens kristna innebörd Inledning av Nanna Hermansson På konferensen om ballader i Tórshavn i juli 2015 nämnde Peter Andersen ristningen på Ramsundsberget i Sörmland, den så kallade Sigurdsristningen. Han antydde Läs mer
  • Islands historia i korta drag

    Islands historia i korta drag

          ISLANDS HISTORIA - i korta drag.   En kortfattad Islands historia   Gunnar Karlsson: Islands historia i korta drag. Översättning från isländska Ylva Hellerud. Mál og menning, Reykjavík. 2010. Mál og Läs mer
  • Karta Island - praktisk A4 karta

    Karta Island - praktisk A4 karta

      Här kan du se en karta över Island. En praktisk karta över hela Island i A4 storlek, lämplig att ha om du vill veta platsnamn eller planera en rundresa. Filen öppnas som Läs mer
  • Skald och kung

    Skald och kung

      Den isländske skalden Þórarinn Eldjárn hedrade kung Karl Gustav med ett hyllningskväde den 18:e november 2014.   Det finns en traditionell bakgrund till besöket på Stockholms slott då Hans Majestät Konungen tog Läs mer
  • Dansk-Islandsk Kulturfond och Sáttmálasjóður

    Dansk-Islandsk Kulturfond och Sáttmálasjóður

          TVÅ FONDER - nordiska bilaterala kulturfonder och deras bakgrund 1918.   Inom Norden finns en rad mindre kända nordiska bilaterala kulturfonder och föreningar som liksom Samfundet Sverige-Island verkar för att utveckla Läs mer
  • The Fischer Center Selfoss Foundation

    The Fischer Center Selfoss Foundation

      Den 11 juli 2013 kl 17 lokal tid var det 41 år sedan Spassky spelade 1.d4 i det första partiet i Reykjavik. I Selfoss invigde Illugi Gunnarsson det som på isländska heter Läs mer
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26

ISLAND

- inte bara Reykjavík

En resa till Island är inte bara ett besök till Reykjaviks huvudstadsområde

 

Héðinsfjörður


Ni som ännu inte besökt isens och vulkanernas ö ska passa på att resa till Island nu. Island attraherar fler och fler besökare varje år. Är det inte dags att upptäcka varför? Luta dig tillbaka och låt oss på Islandia ta hand om din resa till Island.
Tack vare goda kontakter, god lokalkännedom och förmånliga kontrakt med leverantörer i USA och på Island kan vi erbjuda både individuella- och gruppresor till bra priser. Vi på Islandia lägger stor vikt vid personlig och bra service till våra kunder.

 

ANNONS

 

Denna inloggning är bara för medlemmar med rättigheter som front-end administrator.

Inloggning backend för administrator och webmaster

Inloggning administrator här