Artiklar Mycken läsning på tema Island

 

 

 

 

 

"Om Ragnar í Smára"
text av Heimir Pálsson

I. Om Ragnar í Smára

Som ung och arrogant hade jag skrivit en recension i en isländsk tidning och bl. a. drivit med att baksidestexten – en dåligt grundad annonstext – var en ”margarintext”. Jag blev uppringd av min gode vän Ólafur Jóhann Sigurðsson, Nordiska rådets litteraturpristagare, och han var mycket allvarlig när han sa: ”Så här får du aldrig skriva, Heimir. Du får aldrig förnedra Ragnar í Smára.” Jag skämdes och skäms faktiskt än, 30 år senare.

Ólafur Jóhann hade genast förstått att mina ord om margarintexten var en opassande association till den isländska kulturens största mecenat under 1900-talets senare hälft, Ragnar Jónsson (1904–1984), mannen som startade ett bokförlag, Helgafell, för att ge ut Halldór Kiljan Laxness, som blev storförläggare och dessutom spred isländsk bildkonst genom färgtryck, var ordförande i Reykjavíks musikförening (Tónlistarfélag Reykjavíkur) i 52 år och bekostade konsten med intäkter av sin margarinfabrik, Smári, som alltid förknippades med hans namn. Han kallades aldrig Ragnar í Helgafelli utan alltid Ragnar í Smára. Han testamenterade 120 tavlor till Alþýðusamband Íslands (Islands LO). De utgjorde grunden till ett konstmuseum i isländska arbetarrörelsens ägo.

Ragnar í Smára var mytomspunnen redan under sin livstid. Det hävdades att han aldrig kunde sitta still på ett kontor och att han därför skötte hela verksamheten i sin jeep. Diktare och målare fick hoppa upp i jeepen och när de lämnade fordonet hade det skapats ett kontrakt – muntligt, aldrig skriftligt. Det lär t.ex. inte finnas någon skriftligt kontrakt mellan Ragnar och Halldór Laxness, även om Ragnar var den som ”finansierade” författaren. *1* När förlaget Vaka köpte Helgafell efter Ragnars död, hittades en bok som, enligt myten, aldrig hade kommit ut, bara tryckts och staplats på lager. Det viktiga var nämligen att skapa böcker, försäljningen kunde vara en onödig uppgift! Sådan var bilden av denna makalösa man.

Själv träffade jag Ragnar bara en gång, men det blev oförglömligt. Min far hade skrivit en barnbok som i manus hade vandrat mellan förläggare som inte ville ge ut den. En god vän hade tagit texten till Ragnar som ögonblickligen sagt ja. Något senare följde jag min far hem till Ragnar, som mycket riktigt sade: ”Ja. Detta är en vacker bok. Den ger jag ut. Men den kommer inte att sälja!” Boken kom ut och fick Reykjavíks stads barnbokspris året efter. Den blev mycket populär när min far och jag läste den i radion – men Ragnar hade rätt, den sålde inte! När det var slutpratat om boken, berättade Ragnar för oss att han just dagen innan suttit med en gammal affärsvän för att fira att de betalat den sista skulden för en svavelfabrik de hade byggt i Húsavík för dryga 40 år sedan. Den var vacker, sa han, och den invigdes en kväll och brann under natten! Och sedan skrattade han mycket glatt och sa att livet är roligt! Jag är övertygad om att världen skulle vara vackrare om gudarna givit oss fler personer som Ragnar í Smára.

Halldór Laxness skrev flera födelsedagsartiklar om Ragnar í Smára, alltid roliga och generösa. När Ragnar fyllde 50 år skrev han bl.a.:

Resultatet av den revolution som Ragnar Jónsson gjorde på bokmarknaden visade sig bl.a. i att härlandsfolk plötsligt besatt möjligheten att ägna sig uteslutande åt litterära sysslor; det visade sig att i detta land med så få invånare kunde det existera en reell grupp professionala författare, medan det tidigare hade varit så att sådana knappast hade tid att skriva böcker, fick stjäla sig till tid för detta tidskrävande precisionsyrke, huvudsakligen när de var trötta och utmattade efter den dagliga arbetsmödan. Det är Ragnar Jónssons direkta eller indirekta ingripande vi har att tacka för att det här och nu lever fler människor som kan kallas författare på heltid än i vissa miljonländer; å andra sidan är det inte hans fel, och kanske inte heller författarnas fel, att deras begåvning inte har räckt till för att skapa dem en framtid, när väl de yttre förutsättningarna fanns.

(Hljóðpípa og kæfubelgur. Dagur í senn. Reykjavík 1975)

Halldór förklarar titeln på artikeln (Flöjt och köttpastej) som att det är ett citat och i själva verket ord Ragnar Jónsson fällde i en debatt: ”Jag lagar köttpastej, du spelar flöjt. Pengarna är bron mellan oss två.” Tio år senare formulerar Halldór det ännu bättre:

Och därför påminner jag ännu en gång om de ord som Ragnar uttryckte själv för många år sedan i vardagsrummet hemma hos mig: ”Kultur i ett samhälle innebär att du spelar flöjt för mig och jag ger dig köttpastej.” Dessa ord uttalades vid ett tillfälle då det fanns starka krafter som absolut ville hålla fast i köttpastejen och tyckte det inte spelade någon större roll om ingen dög till att spela flöjt. Frågan var huruvida vi hade råd att ge en symfoniorkester mat här i Island.

(Ragnar Jónsson sextugur. Upphaf mannúðarstefnu. Reykjavík 1986)

 

*

Texten som följer (nedan) skrev Ragnar Jónsson till en god vän, Sigríður Jónsdóttir, i december 1955, när han, som Halldór Laxness förläggare, hade inviterats till Nobelfesten i Stockholm. Den trycktes för första gången i en förkortad version år 1998 i Jón Karl Helgasons bok Hetjan og höfundurinn. Brot úr íslenskri menningarsögu. Där med rubriken ”Viðauki: Reisubókarkorn Ragnars í Smára” (sid. 225–232).*2* Den svenska översättningen är gjord av mig och Eva Aniansson och trycks här med tillstånd av brevskrivarens och mottagarens arvingar. Det bör understrykas att det gäller ett (mycket) personligt brev som inte alls var tänkt för allmänheten. Brevskrivarens personliga (isländska?) ironi gentemot hans medmänniskor skulle säkerligen ha dämpats i så fall.

 

bild

 

 

II. Brev rörande en resa till Sverige av Ragnar Jónsson

i svensk kommenterad översättning av Heimir Pálsson och Eva Aniansson

 

Första dagen

Flygplanet var försenat, så vi kom inte till Köpenhamn förrän efter midnatt. Därmed hade det blivit den 8 december. *3* I fornstora dagar, när vi var fattiga och fortfarande måste konkurrera med utländska flygbolag, fick man varm mat, konjak och alla möjliga läckerheter ombord på de isländska flygplanen. Nu får man rökt fårkött, kall potatis och en skvätt kaffe, vanligen halvkallt, maten sparsam, men sedan kaffe eller te obegränsat. Sådana är framstegen på detta område.

Jag anlände alltså till Köpenhamn mycket hungrig och rusade in på Atlantic Palace och beställde smörgås och öl. Jag fick detta i lika rikliga portioner som hos Valgerður på Kolviðarhóll i min ungdom.*4* Kokande jazz dånade för mina sinnen och en ståtlig negress dansade vild dans under tiden. Hun var mycket lättklädd, som väl var, eftersom det var varmt inne och alla på gott humör. Efter dansen gick hon sedan mellan borden och inbjöd gästerna till att fingra på henne för att bli övertygade om att hon var av kött och blod och inte alls en trasdocka som hos mediet Lára.*5*

Sen skyndade jag hem på Hotel Richmond och lade mig att sova.

 

Andra dagen

Hjörleifur *6* väckte mig och vi åt en bit mat. Jag besökte Jón Helgason *7* och drack mycket kaffe med makarna och deras talrika gäster, flicktöser från Island, som förmodligen var där för att skaffa sig jobb, utbildning eller karlar, sannolikt alla tre.

Jag tog Jón med ner till Det Arnamagnæanske *8* och åkte själv att besöka Jón Stefánsson. *9* Han var lika rolig som vanligt. Berättade för mig om sin samvaro med Kiljan ombord i Gullfoss *10* och mycket om deras samspråk. Jag drack en kopp kaffe, tittade på bilderna, av vilka jag vid denna tid kände de flesta ganska bra. Jag träffade Hjörleifur igen och vi åt tillsammans och skyndade sedan ut till flygplatsen för att ta emot Ólöf och Sigurður Nordal, med vilken jag hade pratat per telefon hos Jón, och vi hade bestämt att slå följe till Stockholm. *11* Sigurður och jag hade mer än nog att prata om på vägen över sundet. Resan tog dryga tre timmar.

I flyghamnen mottogs vi med ett ljuvt leende och en öppen famn av en gammal bekant, Svend [sic!] Jansson. *12* Han hade fått nys om vår resa, förmodligen av Jón Helgason, och kommit körande hela vägen från Saltsjöbaden, där han bor, för att bjuda oss hem till sig redan den kvällen på middag. Det var roligt att träffa Jansson; jag lärde känna honom något i Reykjavík för 20 år sedan och har senare understundom skickat till honom några rader och böcker, och fått många älskvärda brev från honom. En underbar man som har gjort ovärderlig nytta för Island, inte bara genom att presentera Halldórs verk utan med mycket annat. Han lämnade oss snart, för han var inte färdig med att översätta det tal Halldór ämnade hålla när han mottog Nobelpriset.

Jag satt sedan och språkade med Sigurður Nordal tills vi åkte iväg till middagen. Hos Jansson var redan Helgi P. Briem med fru och dotter, Magnús Kjartansson, Lilla Möllers son, lille Birgir, som nu är något slags kontorist här. *13* Janssons hustru är en mycket trevlig kvinna, lär ha varit ganska bra idrottskvinna, men nu har hon börjat trappa ner, likt en man som just har avslutat maraton. Ändå är kvinnan mycket trevlig. De har fyra döttrar. Till bords var det livliga samtal som behandlade litteratur och andra kulturfrågor på Island. Kom hem till hotellet lite efter midnatt och lade mig att sova under tunna täcken och vaknade av och till halvkall.

Vi bor här på samma hotell, H.K.L., *14* Sigurður Nordal, Helgi och jag. Grand Hotel är det största hotellet och anses vara det finaste i Norden. Sigurður och jag mätte i går avståndet från hissen till våra rum, jag till vänster till mitt rum, han till höger till sitt, och det visade sig vara 140 meter åt vardera hållet. Mitt i hotellet ligger The Royal Wintergarden, *15* en mycket flott restaurang med glastak, och mitt i ligger det ett stycke åker, och blommor odlas hela vintern. Hotellet är gammeldags men utomordentligt solitt, och jag tycker inte att det är speciellt dyrt att äta och bo här.

 

Tredje dagen

Jag steg upp klockan sju för nu var planen att åka till Centralstationen och ta emot Halldór, som åkte nattåget från Köpenhamn. Birgir Möller och Helgi Briem kom med och även Pusette [sic!] *16* och hans hustru (denna Pusette är son till gamle Pusette som var i Reykjavík, och han arbetar på utrikesdepartementet). Vi var tidigt ute och jag blev presenterad för professor Wessén, som ska hålla hyllningstalet för Halldór i morgon, och för Hjalmar Gullberg, ledamot i Akademien, en känd svensk diktare av vilken jag har publicerat många dikter i Magnús Ásgeirssons översättning. Jag pratade länge med Gullberg och fann det mycket angenämt. *17*

Sedan kom Laxness och hans hustru och ett tag var det fullt av journalister och tjogtals fotografer. Det knäpptes otaliga kort. Sedan åkte vi hem till hotellet och där hade Halldór presskonferens i en av hotellets salonger. Där satt jag för att underhålla mig medan han pratade med småfåglarna, som först och främst var intresserade av hans hus och politik. Efter det satt jag en stund inne på parets hotellrum. Auður visade oss klänningarna hon ämnade pryda sig med. Men sedan kom det en storskarv från televisionen och jag sprang in på mitt rum.

Nu gick jag på stan för att köpa småsaker jag lovat att ta med hem och sedan raka vägen till Nordal och vi pratade fram till middagstid och åt därefter tillsammans. Inget annat märkvärdigt hände mig.

Svenskarna är precis som jag visste, utomordentligt tråkiga människor, torra och högfärdiga och fullkomligt ointresserade av annat än den uslaste fåfänga. Jag skulle begå självmord om jag blev tvungen att bo bland sådana tråkmånsar. Undantag finns det självklart här som annorstädes. Två av mina bekanta i Sverige, Hallberg *18* och Jansson, är civiliserade gentlemän och älskvärda människor, men de är ju också uppfostrade på Island.

 

Fjärde dagen

Nåväl, nu randas den stora dagen. Jag tittade som hastigast in hos Halldór när han höll på att förbereda sig för en generalrepetition. Topparna samt nobelmännen *19* träffas för att träna på ceremonierna. Så jag bestämde mig för att göra detsamma, tog på mig skjortan, västen och fracken och allt passade utom löskragen, som självklart var ett halvt nummer för liten, och dessutom fanns inga knappar till den. Nu springer ett fruntimmer runt för mig för att jaga dessa nödvändigheter medan jag högljutt lovsjunger Gud för att jag tittade in om hos Halldór och fick anmodan om att undersöka mina festkläder.

Birgir Möller ringde och sa att han skulle hämta mig. Jag hade inviterat till lunch här på Grand Hotel några personer och deras hustrur och nu gick jag ner till matsalarna för att se till att de skulle duka ett vackert bord åt oss, gick sedan upp till Sigurður och vi satt och pratade till klockan tolv, när det var dags för lunchen. Nere väntade Helgi Briem med en orden som han fått i uppdrag att överlämna till Peter Hallberg och vi andra utsågs till vittnen. Här samlades kring ett bord Sigurður Nordal och Ólöf, Ásta och Jón Helgason, Stína och Peter Hallberg, Jansson och Auður och Halldór. Det kallar jag en bra fångst, att kunna samla på samma plats i utlandet en så förnäm grupp islänningar. Mycket roligt blev sagt och vi satt till bords tills Halla Bergs, Halldórs privatsekreterare, kom och påminde oss om tiden. *20* Om vi hade tänkt att deltaga i Nobelfesten var det hög tid att förflytta sig dit. Vi lyckades ändå få tag på en fotograf och fick ett fotografi av gruppen.

Jag rusade upp och började klä på mig, men det visade sig genast att det inte fanns några knappar och att den nya kragen också var för liten, så jag gav upp alla försök att få till detta och fick ringa ett nytt fruntimmer för att hjälpa mig. Efter stora strapatser hade fruntimret hängt allt på mig och jag fattar ingalunda hur hon lyckades med det, fast det spelar ingen roll nu, för festen är över och allt hänger kvar på mig. Jag vaktade Halldór och Auður sista halvtimmen innan jag åkte och Auður var praktfull i sin ståtliga klänning, ja, jag skulle nästan säga storvacker. Sedan startade vi från hotellet och inom en timme satt vi på den högtidliga plats där denna världshändelse skulle äga rum. Det gladde mig att på min ena sida ha professor Jansson och på den andra Peter Hallberg.

Begivenheten ägde rum i Konserthuset, som enligt mina källor rymmer över 2000 personer; orkestern hade placerats bakom någonstans i galleriet, för på orkesterplatsen satt svenska universitetens överheter med sina ståtliga dekorationer, men längst framme stod det platser tomma, till vänster för Nobelpristagarna och på andra sidan för dem som skulle berömma dem i tal. Prick 16.30 gick det fram två praktklädda män och blåste i horn och sedan spelade orkestern och konungen med sitt följe gjorde entré i salen, och självklart reste alla sig. Då spelade orkestern Polona och innan den var över kom martyrerna in och satte sig på sina platser efter att ha bugat djupt för konungen och hans flock och därefter för oss andra.

Därefter klev riksmarskalk Ekeberg *21* fram till talarstolen och höll ett tal. Han talade förhållandevis lågt och jag vet fortfarande inte vilket ärende han hade till oss, men man kunde i alla fall se att här gällde det en storman och det visste alla andra också. Gubben var vördnadsvärd och tycktes ha som huvuduppgift att säkra att den gamla krutproducentens, Nobels, namn inte skulle devalveras. Sedan spelade orkestern sista satsen ur Mozarts Ess-dur-symfoni och det blev inte mycket Mozart, vilket inte spelade någon roll. Folk tänkte på något annat och det gjorde jag också.

Än en gång blåstes det i de ljudliga hornen och sedan hölls det tal för kvällens gäster, den ena efter den andra, och man slutade med Laxness, men mellan talen spelades det orkestermusik. Professor [Elias] Wessén talade till Laxness och slutade med ett kort anförande på isländska. Varje pristagare för sig gick efter presentationen fem trappsteg ner till kungen för att motta diplom och alla reste sig under överlämnandet och det var mycket bugande och applåderande. Begivenheten var mycket högtidig och kommer att bli oförglömlig för alla. Det var uppenbart att folk betraktade Halldór som huvudpersonen, men ändå fick den svenska läkaren *22* ett mycket varmt mottagande och hans framträdande var mycket okonstlat. Till slut sjöng alla ”Du gamla, du fria” med orkestern.

Detta som utspelades i Konserthuset är egentligen mera en inledning till högtidligheten än själva högtidligheten, för den äger rum i Stadshuset, den fantastiska och vackra byggnaden, som somliga anser vara den vackraste i Europa och den är i alla fall en av de vackraste, om man inte tar med kyrkor och de vackraste salarna i Vatikanen. Dit flyttades de utkorade i speciella fordon. I Stadshusets gyllene sal hade man placerat bord för mera än 700 personer. Borden var ganska smala och man satt trångt. Längs hela sidoväggen stod honnörsbordet för de kungliga gästerna, de allra högsta ur diplomatkåren och sedan Nobelmännen och deras fruar. Sedan var 20 bord placerade tvärs över salen och varje gästs namn handskrivet vid hans eller hennes plats.

Jag hade som bordsdam Halldórs tyska förläggares fru, en ung kvinna kring de 40, kanske närmare 45. *23* Hon tyckte det var en stor ära att ha till bords Halldórs originalförläggare, vilket jag kallades härefter. Frun var kommunist, malde på som en käftkvarn. Hennes man satt mittemot henne, och sådan verkade bordsplaceringen vara, bortsett från att mittemot mig satt professorskan Montgomery, *24* en talför kvinna som tog sig själv rätt så högtidigt även om jag inte gjorde henne tjänsten att göra detsamma. Alla sträckte sig så långt de kunde för att hälsa och presentera sig och skaka hand och dessa kärlekar sträckte sig till sex platser åt båda håll, så var och en befann sig i ett häftigt gäng, där alla försökte äta upp varandra. Den som gjorde mest kur för mig var Halldórs östtyska förläggares fru, hon trodde jag var yngre än jag är, för jag var utomordentligt välrakad medan hennes make bara tycktes ha haft en dålig rakhyvel som Þórbergur *25* och var röd och blå. Längre fram på kvällen dansade jag en dans med denna dam och då visade det sig, så som jag hade anat, att hon var rätt så närgången, även om hon kom ur ”saligheten” i öst. På min andra sida satt det en professorska från Göteborg, kring de femtio, en trevlig kvinna och begåvad som kunde mycket om Island liksom hennes man som satt mittemot. *26*

En stor orkester spelade, medan vi satt till bords, och en studentkör sjöng under sista hälften av måltiden. Bland annat spelade orkestern isländska folksånger som Eg veit eina baugalínu *27* m.fl. Det hölls många korta tal, folk reste sig, sjöng, skålade och hurrade. Det första huvudtalet höll Laxness, ett magnifikt tal som fångade mig, så att tårarana flödade och några hagel såg jag trilla ner för kinderna på professor Jón Helgason, som satt vid bordet intill. *28* Talet blev mottaget med ohejdad entusiasm. Sedan kom det ena talet efter det andra, i regel mycket bra tal, men Halldórs tal var det bästa, och det var publiken enig om.

Detta var en fantastisk fest, så som endast svenskarna kan organisera. Bara att se hundratals servitörer komma nedför trappan, som när fåren drivs nedför bergsidan på Island, var fascinerande, maten självklart som den vackraste poesi och alla dessa vackra festkläder, till och med ordnarna och galonerna fascinerar, när man tycker de har ett gott syfte. Jag var uppfylld av solsken, trots dessa främmande fruntimmer på båda sidor, vilka inte hade några andelar i mina nerver. Hade den sidan varit bättre ombonad, skulle denna dag representerat ett annat liv i detta liv.

Det som självklart värmde mitt hjärta mest var det faktum att Island, denna lilla steniga ö i Norra Ishavet och folket som bor där, som ingen – bortsett från de få utlänningar som har vistats där – hade vetat något annat om än att där fanns en liten atomstation och tennsoldater att tända luntan när det var dags; Island, isländska nationen och historien stod här i centrum. Festen hölls för att fira detta lands väl och ve och detta lands representant övertrumfade alla i fråga om ståtlighet, hövlighet och bildning och alla förstod plötsligt att detta var ett märkligt land och ett märkligt folk.

Många vinsorter, inte mindre än sju, serverades vid bordet, och det dracks mycket, skålades mest varje minut överallt i hela salen. Jag tror jag druckit 8–10 glas medan vi satt till bords och jag märkte hur en behaglig kittling gick genom ådrorna. När jag reste mig visade det sig ändå att jag inte var full, men lätt påverkad. *29* Jag förde östtyskan fram till balkongen kring danssalen och hon påpekade hövligt för mig att jag hade rätt till den första dansen. Innan den började hade den röde kommit fram till oss och jag smet.

När man går ut ur Gyllene salen kommer man fram på en balkong och tittar ner över Stadshusets spatiösa sal, i storlek med Austurvöllur. *30* När vi tittade ner där såg vi en ocean av unga människor, tusentals studenter som bar flaggor, fanor och alla slags praktfulla plakat och sjöng och hyllade dagens hövdingar med stora gester, glädjeutbrott och fröjdefyllda parader. Vi fångades alla av en djup fascination och stämning över att se detta böljande hav av unga och stiliga människor, de unga flickorna som gudinnor. Jag kunde knappast tro mina egna ögon att man samlat ihop en sådan skara av skönhetsdrottningar. Jag har aldrig sett och kommer säkerligen aldrig att få se något liknande och nu blev det dundrande dans, med början i wienervalser och vågorna slog mot väggar och pelare som i orkan på Ishavet.

Jag svär att jag grät av någon sällsam glädje och framme på balkongen stod dagens huvudperson som alla såg upp till, tjogtals fotografer följde honom varje steg och hyllade honom. H. K. L. och lilla Auður som var så väldigt liten och oansenlig när jag tog emot henne hemma i Bakki *31* för ett kvartssekel sedan, hon hade blivit drottningen i kungens danssal, och när jag dansade med henne hennes första dans längs det kilometerlånga golvet vilade allas ögon på henne och det var klart att alla tänkte först och främst på vilken underbar klänning hon hade och hur naturlig och söt hon var. För hon var verkligen söt, jag hade bara inte lagt märke till det förr.

Jag dansade några danser, bland annat en med min präktiga bordsdam. När jag bestämde mig för att gå ut, mötte jag Halla Bergs och dansade en till med henne och följde henne sedan ut till taxin, för hon var förstås mycket trött. Jag stannade en kort stund ute och tillät den svala nattbrisen svalka mig, för jag var svettig av vin, dans och fägnad. Ett ögonblick tyckte jag att jag var gammal bredvid dessa dansande ungdomar och jag kände, kanske för första gången, att den ungdom som bor i tanken är inte densamma som flyter runt i sådana danssalar. I själva verket var jag yngre och lyckligare än de unga som var huvudpersoner i dansen – festgästerna deltog som regel inte – men ungdomens glädje hade sina släktdrag från en annan generation. Men fantastiskt och fascinerande var det att se dessa skummande vågor höjas och sänkas. Det var som en symfoni.

När jag återvände in sökte Laxness upp mig och sa att det var som i Reykjavík: en hög människor letade efter mig. Alla hans förläggare i Europa var församlade och då fattades originalförläggaren i sällskapet. Vi anslöt oss till dem och alla blev vi ögonblickligen bröder, för de flesta var onyktra, alla du och bror och med gemensamt ansvar för allt i framtiden och nutiden. Där var många trevliga män, fast den finske var absolut trevligast, och han styr ju Nordens största bokförlag och omsätter mer än 100 miljoner kronor. *32* Självklart plåtades vi alla tillsammans.

 

Efterskrift

Nu är jag vaken, Sigga min, och har känt efter i ben, leder och magmuskler huruvida det finns några smärtor efter den stora dagen, kopparslagare, kväljningar, samvetskval eller bara enkel gikt, men hittar ingenting. Gubben är helt i sin ordning både till kropp och själ. Ändå är jag lite omtumlad och när Nordal ringde klockan elva och jag förresten var uppe för länge sedan och till och med hade druckit mitt te, så hade jag ingen lust att gå till honom och sa att jag hade så mycket att syssla med. Jag ville bara njuta en aning mer av den härliga gårdagen och den händelsesrika natten. Och nu sitter jag här och skriver resebrevet färdig.

I morse vandrade olika händelser runt i tankarna, som kanske kommer att ta större plats senare, helheten är redan glömd. Även om jag inte är någon större beundrare av kungar och statsöverhuvuden så är det två händelser från kvällen i går som tränger sig på. En av nobelpristagarna var svensk, en läkare, vad jag tror i förlamningssjukdomar. *33* Själv är han mycket lytt, förmodligen förlamad, kan knappt gå. Ändå klarade han någorlunda att gå upp och ner för trappan för att ta emot hedersdiplomet från kungen. Och när han gick två-tre steg upp för att hålla sitt tal i Stadshuset, kunde man se att det krävde stora ansträngningar och han stödde sig på talarstolen. Men när han sedan skulle gå ner igen såg det ut som om han tappade styrkan och höll på att ramla, när själva konungen som satt vid ett bord just nedanför, sprang upp och fångade upp honom och förde honom till bordet. Vår Ásgeir *34* hade nog låtit karln ramla för att sedan erbjuda honom hjälp att resa sig, och därmed få mera ut av detta ypperliga tillfälle för att visa god vilja och humanism. Men här kom det alldeles spontant. Känslorna sprang iväg med människan så vackert att ingen tanke, inget tvivel förmådde ödelägga livets diktning.

En annan händelse tränger sig på, nämligen när kungen gick med sitt följe mellan raderna av studenter och förenades med dem, allt blandades, hög och låg, så alla kunde se att detta var en folkfest, inte en militäruppvisning.

Jag har hört sägas att svenskarnas Nobelfest är den största festen i världen. Hur det nu är med den saken så var denna dag större, mäktigare och oförglömligare än andra dagar i mitt liv. Därtill finns det också andra skäl, eftersom det var en islänning som hyllades ute i världen.

När studentskarorna, ungefär lika många män som kvinnor, som säkerligen inte alla var studentskor, även om man sade så, *35* strömmade fram mot trapporna där nobelmännen stod, och hyllade dem med tal, rop, blommor och glada gester och vinkningar, var stämningen så djup och fulländad att gästerna som strömmade nedför den breda trappan var illuminerade som om vore de på väg ner till himmelriket. De flesta önskar sig nog gå den vägen ner, inte upp, eftersom de fruktar att de kommer att berövas den gamla världens glädjeämnen och den underbara smärtan som följer med minnet om att ha levat i en gudainspirerad synd. Jag tänkte bara på ett, eller åtminstone mer än något annat: de underbara synder som jag hade avstått från att begå under ett långt liv på grund av fåkunnighet om Guds morallagar. De strömmade fram för mina ögon som en film, där enskilda ögonblick inte kan upprepas, hur mycket man än vill betala, för naturen har inget behov av upprepningar. Den är så rik och frodig.

Allt detta är över för denna gång, men kanske vi kommer hit oftare i samma ärende och då kommer jag att vara bättre förberedd så att ingenting undgår mig. I morgon klockan sju åker jag iväg hem från denna äventyrsresa och allt blir som det var.

Stockholm är en mycket vacker stad. Svenskarna är ståtliga män och deras kvinnor är strålande. Någon tomhet märks dock i uppträdandet. Livet är för polerat för att vara spännande. Dock kunde vi lära ett och annat av dem. Till exempel lade jag märke till att i natt, när alla blivit berusade (vin serverades gratis till alla) och paren satt i alla hörn och låg i alla trappor och korridorer, så var ingen full. Det var bara ett deltagande i ett fritt äventyr, som trots allt aldrig bröt en viss form. Så tycker jag det egentligen borde vara på fester. Men det jag fruktar är att formen fortsätter hålla, när man blivit privat, till och med hela vägen in till sängen.

Därmed slutpratat om denna resa.

Din R. J.

 

 

TEXT
Heimir Pálsson och Eva Aniansson
Östra Ågatan 73 D
753 22 Uppsala
e-post:
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

FOTNOT 

  1. Detta uttryckte Halldór Laxness flera gånger, men hans biograf, Halldór Guðmundsson, påpekade att det trots allt finns många kvitton och redogörelser för bokförsäljningen i Halldór Laxness papper (2004:489–490). Halldór Guðmundssons bok Halldór Laxness. Ævisaga (2004) utkom på svenska 2008 i Inge Knutssons översättning, Halldór Laxness. En biografi.
  2. Titeln lånades från Halldór Laxness artikelsamling Reisubókarkorn (En liten reseberättelse) 1950. Den svenska titeln har vi lånat från Uno von Troils berömda Islandsbok.
  3. Den första dagen har alltså redan blivit andra dagen!
  4. Kolviðarhóll var ett gästgiveri på Hellisheiði eller ”Fjallið” som fjällvägen mellan Reykjavík och orterna på Sydlandet i regel kallas. Kolviðarhóll var det första stället man kom till på vägen till Reykjavík och det sista man kunde fika på när man åkte österut. Halldór Laxness omtalar Kolviðarhóll i en av sina dikter (Vegurinn austur) med mycket personliga ord: ”Kolviðarhóll er kunnur næturgestum / kaffið er drukkið þar á brotna stólnum.”
  5. Lára miðill var en av de allra bäst kända medierna i Reykjavík, men blev en gång avslöjad för falska tricks.
  6. Hjörleifur Elíasson var en före detta medarbetare i Ragnars bokhandel. Nu bodde han i Köpenhamn.
  7. Jón Helgason (1899–1996) var professor i Köpenhamn och en av de allra mest respekterade nordiska filologerna under 1900-talet. Han hade i kraft av sitt ämbete under en lång rad år föreslagit Svenska Akademien Halldór Laxness till Nobelpriset. Jón och hans hustru Þórunn Ástríður Björnsdóttir, av vännerna alltid kallad Ásta, var som det framgår av brevet bland de gäster Halldór Laxness hade önskat inviterade till Nobelfesten.
  8. Vid denna tid förvarades den Arnamagnæanska handskriftsamlingen i Universitetsbiblioteket i Köpenhamn vid Fiolstræde, en gata som alltid kallades Fjólustræti på isländska.
  9. Jón Stefánsson (1881–1962) var en av de viktigaste banbrytarna i isländsk målarkonst. Han hade bl.a. studerat i Köpenhamn och bodde där under längre perioder. Bland de praktfulla konstböcker Ragnar Jónsson publicerade fanns det en med Jón Stefánssons tavlor.
  10. Den isländska flottans flaggskepp och det fartyg Halldór Laxness väldigt ofta anlitade på utlandsresor. När han blev hyllad som nationalhjälte den 4 november 1955 stod han just på däcket på Gullfoss och höll ett av sina berömda tal, där han tackade sina landsmän för allt han hade skrivit med ett citat han oftare använde: ”Du skall inte tacka mig för dessa dikter, det var du som gav mig dem först.” (Jämför t.ex. Jón Karl Helgason 1998, s. 224.)
  11. Det är ingen brist på storhövdingar i gruppen. Sigurður Nordal (1886–1974) var just under denna tid Islands ambassadör i Köpenhamn, men dessförinnan professor vid Islands universitet och en av de allra viktigaste kulturpersonligheterna på Island. Den nordiska litteraturhistorien behandlades just av Jón Helgason och Sigurður Nordal i Nordisk kultur VIII B (1953), en av de största nordiska kultursatsningarna under 1900-talet.
  12. Sven B.F. Jansson, Run-Janne (1906–1987), hade varit svensk lektor på Island och fått många goda vänner. Han var nog nästan lika högt älskad (proportionellt) på Island som i Sverige.
  13. Helgi P. Briem var en gammal god vän till Halldór Laxness. Han hade varit Islands ambassadör i Stockholm men just blivit förflyttad till Tyskland. Det visar den isländska regeringens syn på händelsen att Helgi blev kallad tillbaka till Stockholm i två veckor kring Nobelfesten. Attaché på ambassaden var Birgir Möller (f. 1929). Det är honom Ragnar kallar ”lille Birgir” förmodligen därför att hans mor har smeknamnet Lilla. Birgir Möller var en av Nordens bästa schackspelare. – Magnús Kjartansson (1919–1981), senare alltingsman och minister, var Halldórs kamrat i kampen för socialismen och just vid denna tid redaktör för Þjóðviljinn, socialisternas tidning. Där ansågs givetvis Nobelpriset till kamrat Halldór Laxness vara en stor händelse!
  14. Detta var den självklara förkortningen för Halldór Kiljan Laxness.
  15. Vinterträdgården
  16. Detta är en felskrivning. Det gäller familjen Pousette.
  17. Bland Ragnars publikationer var tidskrifterna Helgafell (1942–1946) och senare Nýtt Helgafell (1956–1959). Speciellt i den förstnämnda publicerades många viktiga översättningar under redaktion av Magnús Ásgeirsson (1901–1955) och sedan diktaren Tómas Guðmundsson (1901–1983). Magnús Ásgeirsson var en av Islands viktigaste översättare och tolkade många svenska diktare.
  18. Peter Hallberg (1916–1995) var den som mest hade forskat i Halldórs författarskap. De flesta lär kunna instämma i Nationalencyklopedins beskrivning: ”Med flera monografiska verk och översättningar säkerställde H[allberg] Halldór Laxness Nobelpris.” Hallberg var gift två gånger, i båda fallen med isländskor, dessutom systrar, först Rannveig och efter hennes död Kristín. Det är henne Ragnar talar om med smeknamnet Stína.
  19. Ragnar använder nästan alltid detta ord, nóbelmennirnir, om pristagarna. Det finns faktiskt bara ett exempel i hans text på Nobelpristagarna, fast då med det slangaktiga nóbelprísararnir!
  20. Halla Bergs (1922–1994), annars vid UD på Island, var anställd av isländska regeringen för att följa med Halldór och Auður på resan till Stockholm som sekreterare. Hon kom också att följa dem på en jordenruntresa litet senare.
  21. Birger Ekeberg (1880–1968) var ledamot av Svenska Akademien sedan 1945 och riksmarskalk sedan 1946. I NE omtalas han som en av Sveriges främsta jurister även om den isländska förläggaren inte visar honom någon större respekt!
  22. Detta är ett missförstånd (som upprepas senare). Det var biokemisten Hugo Theorell (1903–1982) som fick nobelpris i medicin 1955. Då var han föreståndare för Nobelinstitutets biokemiska avdelning.
  23. Både Halldórs östtyske förläggare, Walter Janka, och hans västtyske, Heinrich Maria Ledig-Rohwolt, deltog i festen. Här verkar det gälla den östtyske (jämför senare och Halldór Guðmundsson 2004:607).
  24. Här kan det gälla nationalekonomen professor Arthur Montgomerys hustru.
  25. Þórbergur Þórðarson (1889–1974) en av Islands stora författare och uppmärksammad stilist. Här gör sig Ragnar lustig över hans utseende, för han hade en ganska rödbrusig hudfärg.
  26. Det har inte gått att fastställa, vilka det gäller här, men det kan påpekas att göteborgarna får proportionellt rätt positiva kommentarer från brevskrivaren!
  27. Texten till denna visa, ”Jag vet en så vacker flicka”, är en vemodig dikt av 1600-talsprästen Stefán Ólafsson i Vallanes (ca 1619–1688). Melodin verkar först ha nedtecknats när Bjarni Þorsteinsson (1861–1938), Islands store folkmusiksamlare, lärde den av sin hustru, som hade lärt den av sin far. Bjarni tyckte uppenbarligen att melodin var misstänkt och han skriver i sin bok Íslenzk þjóðlög: ”Jag har försökt skaffa mig upplysningar om huruvida denna melodi är utländsk … 1894 skickade jag både till gamle professor Hartman i Köpenhamn och Gunnar Wennerberg i Stockholm några folkmelodier… och bad om upplysningar om deras ursprung … Hartman skriver i ett brev 18 mars 1895: Denne Melodie er rimeligvis ægte. Och Wennerberg skriver i ett brev 14 nov. 1894 endast: Bäst och mest intressanta synes mig n:o VI och VII, och denna melodi var just nr. VI” (1906–1909:561). Den gode Gunnar Wennerberg var alltså med om att bestämma att detta var en isländsk folkmelodi! Eg veit eina baugalínu sjungs i dag på Island av nästan alla manskörer.
  28. Tårar som hagel associerar direkt till bärsärken Víga-Glúmr í Viga-Glums saga, om vilken det står att ”hrutu úr augum honum tár þau er því voru lík sem hagl það er stórt er” (Víga-Glúms saga kap. 7), i Ohlmarks översättning: ”och tårar stora som hagel skvätte honom ur ögonen” (Isl. sagor IV:194).
  29. I brevet står ”góðglaður”, egentligen: ”snällglad’’, ’god och glad till sinnes’.
  30. Den stora öppna platsen framför Alltingshuset i Reykjavík, med nationalhjälten Jón Sigurðssons staty i centrum.
  31. Ragnar hade ett hus, en ”sommarstuga”, i Eyrarbakki på sydkusten. Eyrarbakki heter i vardagligt tal i regel Bakki. I islänningasagorna kallas orten Eyrar.
  32. Här handlar det naturligvis om Ottavas direktör.
  33. Se fotnot 21.
  34. Ásgeir Ásgeirsson (1894–1972) var Islands president 1952–1968.
  35. För en medelålders islänning år 1955 verkar det alltså otänkbart att det finns så många kvinnliga studenter! I originaltexten står „sem vafalaust hafa ekki allar verið stúdentar“ och allar kan bara syfta på de kvinnliga studenterna.

 

 

SUMMARY

 

Ragnar í Smára

When going to Stockholm in 1955 to receive the Nobel Prize in literature from the hands of the Swedish king, Halldór Laxness (like most Nobel Prize winners) was eager to see as many of his close and important friends at the feast as possible. Among those invited were several of his publishers from over the world, among whom one man had a very special place in Halldór Laxness’s life: His Icelandic publisher Ragnar Jónsson, who had started his publishing-house not least just to publish and sell Laxness’s novels, thus marking that it was not the socialists’ publishing-house (Mál og menning, where Halldór Laxness was one of the founders) but a private capitalist who spread the writings of this enfant terrible over the world!
Ragnar Jónsson was a giant in the Icelandic cultural history of the twentieth century, a man whose margarine production amassed the capital necessary to publish avant-garde literature, support modern painters and lead the fight for classical music in Iceland. Besides this Ragnar Jónsson was a living myth, the culture-lover who never could really blend into the bourgeoisie he was busy creating in his country.
Ragnar Jónsson wrote his travel-letter to a very good friend in Iceland, describing the Nobel banquet for her in his own sarcastic and purely Icelandic style, now and then revealing the strange arrogant inferiority complex that sometimes makes the Icelandic sarcasm a little hard to swallow. He describes in his very personal way both famous and less well-known Swedes, looking into the adventure-world through the tears in a happy boy’s eye, at the same time as he measures everything with the skill of the grown-up man-of-the-world.
Ragnar Jónsson’s letter was printed for the first time with minimal cuts in the text in Jón Karl Helgason’s study Hetjan og höfundurinn in 1998, and it is this text that is translated here with the kind permission of the publisher and the heirs of both Ragnar Jónsson and the recip-ient of the letter, Sigríður Jónsdóttir. The explanatory footnotes are the translators’.

 

 

 

 

 

Kommentarer eller frågor på artikel ?

 

 

 

Fler artiklar...

  • John Swedenmark hos Isländska sällskapet 2017

    John Swedenmark hos Isländska sällskapet 2017

          Diktens väsen kommer från hjärtat.   På årsmöte i Isländska sällskapet den 4 maj 2017 i Uppsala höll översättaren John Swedenmark ett föredrag om sina isländska översättningar.   Isländska sällskapet grundades 1949 och har till uppgift att främja studier av isländskt språk Läs mer
  • Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017

    Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2017

          ÖVERSÄTTNINGEN som ännu inte hittat ett förlag.   Linda Vilhjálmsdóttir är den ena nominerade från Island till Nordiska rådets litteraturpris med diktsamlingen Frelsi, som fick Isländska litteraturpriset i fjol. John Swedenmark har gjort den svenska översättningen, som ännu inte hittat nåt förlag. Läs mer
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25
  • 26
  • 27
  • 28
  • 29
  • 30
  • 31
  • 32
  • 33
  • 34
  • 35
  • 36
  • 37
  • 38
  • 39
  • 40
  • 41
  • 42
  • 43
  • 44
  • 45
  • 46
  • 47
  • 48
  • 49
  • 50
  • 51
  • 52
  • 53
  • 54
  • 55
  • 56
  • 57
  • 58
  • 59
  • 60
  • 61
  • 62
  • 63
  • 64
  • 65
  • 66
  • 67
  • 68
  • 69
  • 70
  • 71
  • 72
  • 73
  • 74

Senaste artiklar...

Mest lästa artiklar

  • Islands historia i korta drag

    Islands historia i korta drag

          ISLANDS HISTORIA - i korta drag.   En kortfattad Islands historia   Gunnar Karlsson: Islands historia i korta drag. Översättning från isländska Ylva Hellerud. Mál og menning, Reykjavík. 2010. Mál og Läs mer
  • Karta Island - praktisk A4 karta

    Karta Island - praktisk A4 karta

      Här kan du se en karta över Island. En praktisk karta över hela Island i A4 storlek, lämplig att ha om du vill veta platsnamn eller planera en rundresa. Filen öppnas som Läs mer
  • The Christian Signification of the Ramsund Carving

    The Christian Signification of the Ramsund Carving

          Sigurdsristningens kristna innebörd Inledning av Nanna Hermansson På konferensen om ballader i Tórshavn i juli 2015 nämnde Peter Andersen ristningen på Ramsundsberget i Sörmland, den så kallade Sigurdsristningen. Han antydde Läs mer
  • Dansk-Islandsk Kulturfond och Sáttmálasjóður

    Dansk-Islandsk Kulturfond och Sáttmálasjóður

          TVÅ FONDER - nordiska bilaterala kulturfonder och deras bakgrund 1918.   Inom Norden finns en rad mindre kända nordiska bilaterala kulturfonder och föreningar som liksom Samfundet Sverige-Island verkar för att utveckla Läs mer
  • Skald och kung

    Skald och kung

      Den isländske skalden Þórarinn Eldjárn hedrade kung Karl Gustav med ett hyllningskväde den 18:e november 2014.   Det finns en traditionell bakgrund till besöket på Stockholms slott då Hans Majestät Konungen tog Läs mer
  • The Fischer Center Selfoss Foundation

    The Fischer Center Selfoss Foundation

      Den 11 juli 2013 kl 17 lokal tid var det 41 år sedan Spassky spelade 1.d4 i det första partiet i Reykjavik. I Selfoss invigde Illugi Gunnarsson det som på isländska heter Läs mer
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 7
  • 8
  • 9
  • 10
  • 11
  • 12
  • 13
  • 14
  • 15
  • 16
  • 17
  • 18
  • 19
  • 20
  • 21
  • 22
  • 23
  • 24
  • 25

ISLAND

- inte bara Reykjavík

En resa till Island är inte bara ett besök till Reykjaviks huvudstadsområde

 

Héðinsfjörður


Ni som ännu inte besökt isens och vulkanernas ö ska passa på att resa till Island nu. Island attraherar fler och fler besökare varje år. Är det inte dags att upptäcka varför? Luta dig tillbaka och låt oss på Islandia ta hand om din resa till Island.
Tack vare goda kontakter, god lokalkännedom och förmånliga kontrakt med leverantörer i USA och på Island kan vi erbjuda både individuella- och gruppresor till bra priser. Vi på Islandia lägger stor vikt vid personlig och bra service till våra kunder.

 

ANNONS

 

Denna inloggning är bara för medlemmar med rättigheter som front-end administrator.

Inloggning backend för administrator och webmaster

Inloggning administrator här